Så smått…

…börjar jag återgå till vardagen efter denna resa. Jag håller på och lär mig vad som funkar och inte med min ”nya” mage. Banan funkar inte och saltade chips var inget den hurrade över heller. Däremot hade jag världens cravings efter Toffifee efter att ha sett en reklam på teve på sjukhuset och i fredags köpte jag hem ett paket. Det var såååååå gott! Nu fattar jag också att det inte är särskilt bright att äta godis när jag nu varit utan det i snart en månad, men jag kunde inte sluta tänka på Toffifee. Jag vet inte hur många jag åt, men det var typ en i timmen, kanske. Väldigt gott. Hoppas att jag kommit över det nu och att jag inte behöver känna en så stark dragning till något mer. Det är lustigt, men vissa saker känner jag bara ”Nej”, utan att ens smaka på dem. Jag brukar älska kokosprickar, exempelvis, men det är bara som stopp innan jag ens stoppat dem i munnen. Det problemet har jag aldrig haft förut! ; ) Samma sak med salt- och vinägerchips, det har varit en last för mig, men nu känner jag redan innan att det skulle inte sluta bra.

Summa summarum är väl att jag ska fortsätta vara snäll mot min kropp, nu när vi tagit oss hit tillsammans och jag mår ju väldigt mycket bättre redan. Ingen värk i fingrarna, jag känner mig hyfsat pigg och stark, förutsatt att jag sköter sömnen som jag ska.

Vi var på sökkurs i söndags, 5,5 timme i skogen i full rulle. Jag fick dispens och behövde inte figga åt de andra, Anders fick jobba dubbelt istället. Jag vill få bort agrafferna innan jag börja fara omkring i skogen. Så jag fick agera medhjälpare och jobba med min egen hund. Det var jätteroligt! Och vi var så duktiga och hade med oss varm fisksoppa i termos till lunch. =) Men det är väl sådana dagar som jag misstänker är en av mina svagheter, där jag är dålig på att se till att få med mig mat för en hel dag. Det kommer naturligtvis att bli lite lättare när jag övergår till normalkost och kanske kan ta med en proteinbar som nödlösning. Och jag lär få lära mig att äta kall mat.

Smög igång med träningarna idag, då jag hade en privatträning och imorgon blir det en kurs på kvällen, sista gången för fortsättningsgruppen i specialsök. Men det är bra skönt med lediga kvällar…

Imorgon ryker agrafferna och då blir det bild!

Belöningslista!

Alltså, jag gillar ju positiv förstärkning, både när det gäller hundträning och mig själv. =) Jag har medvetet valt bort alla belöningar som är kopplade till mat för mig, som biobesök, restaurangbesök och liknande. Böcker är ju min stora last, men jag har som sagt mängder som inte är lästa redan nu, så jag ska inte bygga på det förrådet just nu.

Operation – Thomas Sabo-örhängen + ta hål i öronen

Örhängen

115 kg – Jan van Haasteren-pussel, 2 stycken (beställt från pusselbutiken.se)

110 kg – Hoka One One Clifton 6 (beställda från XXL pga bra pris nu!)

Hoka One One Clifton Wide

 

105 kg – ansiktsbehandling

100 – hundförarbyxor (dessa är från Revolution Race)

nordwand-pro-zip-off-pants-dam-purple-rain

95 kg – skivstångset med ställning

90 kg – hundförarväst (den här är från Arrak Outdoor)

Vette fleeceväst

85 kg – långritt med familjen

September_1

80 kg – yogabyxor (Urban Goddess från yogia.se)

Urban goddess

75 kg – ny garderob!

Det här var väldigt roligt och svårt att knåpa ihop! Jag har ju ingen aning om hur lång tid det här kommer att ta, eller om jag ens kommer hela vägen till 75 kilo, och ny garderob ska jag ju införskaffa även om jag inte kommer dit. ; ) Jag är verkligen inte helt insnöad när det gäller vikt – jag vill bli stark och frisk, det är mitt enda mål. Det enda jag kan jämföra med i dagsläget är BMI och det kan vara missvisande. Förhoppningsvis ska jag ju bygga massor med muskler och då får vågen stanna på det den känner för. Men det är svårt att mäta något annat än kilon när jag ska skriva något sådant här. Sedan får kroppsformen avgöra vad det blir för kläder, jag har ingen aning. Som tur var har jag sparat en hel del kläder från min resa till toppen… =) Så jag hoppas kunna klä mig någorlunda på vägen ner, så att säga, utan att behöva köpa en massa nytt, som ändå förhoppningsvis ska bli för stort. Men några grejer kommer det säkert att bli utöver detta.

Ni som läser – hur tänker ni med belöningar för saker ni gör bra? ❤

Idag är första dagen med mosad mat och förhoppningsvis är flytperioden över!!! Bara det är ju värt att fira, även om både morotssoppa och fisksoppa varit väldigt gott. Till frukost blev det äggröra på två ägg samt 1 dl Proviva Mango, äntligen! Jag fick inte i mig hela portionen, men nästan, och jag fick en del halsbränna. Men det var det värt! Nu jobbar jag på mitt vatten fram till lunchen, som ska bli potatismos och fisk och kokta morötter. Mums! Nu vänder det, kära ni. Det är väldigt skönt, för jag har haft svårt att få i mig näring under veckan som gått. Igår blev jag alldeles yr när jag var ute och gick med hundarna på eftermiddagen. Det gjorde att jag bestämde mig för att åka hem, trots att jag hade två hundar kvar att gå med. Jag fick ändå ihop mina 5 000 steg och jag ville inte riskera något när jag var ensam ute med Miranda. När Anders kom hem på kvällen sa han att jag såg väldigt blek ut, vilket gjorde mig lite orolig. Jag tror hjärnan är piggare än kroppen…

Första vägningen och mätningen post-op.

Idag är det en vecka sedan jag opererade mig! Heeeelt galet, hur har det gått så fort?

Som jag skrev förra veckan, så var vågen på Capio inte lika snäll som den jag har här hemma, utan den visade 118,4 kg, medan min visade ca 4 kilo mindre… Jag hade redan innan beställt en ny våg som prenumerationspresent från iForm och väntade in den. Den kom igår och den mäter även BMI, kroppsfett och andra parametrar och den har såklart en fiffig app, som alla andra apparater nuförtiden.

Nåväl, eftersom det är en vecka sedan jag opererade mig och jag har vägt mig på onsdagar ett tag, så tänker jag fortsätta med det. Hur länge vet jag inte, tills jag är viktstabil troligtvis. Jag vill inte bli någon slav under vågen, samtidigt som jag vill se om det går åt rätt håll eller står still. Det är en fin balans, men än så länge känner jag inte att det är något negativt som skapar stress. Hamnar jag i det läget lär jag få omvärdera saker och ting.

Det här är i alla fall veckans värden, utifrån vikten på sjukhuset förra veckan.

Vikt: 112,8 kilo  (-5,6 kilo)         BMI: 38,5

Midja: 101 cm (-9 cm)      Mage: 121 cm (-4,5 cm)    Rumpa: 128 cm (1 cm)

Lår: 74 cm (-2 cm)       Arm: 41 cm (+/- 0)

IMG_6794

Alltså, yeeeeehaaaaw! På en vecka! (Jag vägde mig även på gamla vågen och den visade 108,8, vilket var -5,2 på den, så neråt har det gått.) Nu är jag helt på det klara med att det inte är så här min resa kommer att se ut, men det var en jävla skön känsla. Det var en mental vinst, över vågen och över oron att operationen kanske inte skulle funkat för mig. Jag har ju ätit oerhört lite sedan operationen, så det är inte konstigt, men ändå skönt.

Den största vinsten kom jag dock att tänka på imorse: ingen värk i fingrarna. Mina leder värker och knakar något enormt när jag vaknar, men det gjorde de inte idag. Vi får se om det var för att jag inte ätit socker på tre veckor eller om det var för att jag inte jobbat med datorn så mycket den senaste veckan. Hoppas på det förstnämnda, det andra blir svårare att ändra på.

En annan vinst är ett inre lugn, en vilja och ork att göra saker som är bra för mig och hela familjen. Som igår, då åkte jag in och köpte en bokashi för att börja göra egen jord till våra odlingar som (förhoppningsvis) kommer igång senare i vår. =) Jag gjorde mat åt Miranda och Anders, sedan fick Anders göra mat åt mig för jag blev för trött. Jag tar mig tid att gå och håller mina minst 5 000 steg den här veckan. Nästa vecka ska jag öka till 7 500 steg.

Igår ringde jag och bokade tid för att ta bort agrafferna, så nästa tisdag ska jag till vårdcentralen. När de är borttagna, om allt ser bra ut, tänker jag börja med yogan igen och köra den i två veckor innan jag drar igång med styrketräningen. ❤

Det ösregnar ute nu och morgonens promenad skjuts fram till eftermiddagen som lovat sol. Jag är lojal mot målet, men fan inte dumdristig. =)

Första dygnen hemma.

Jag har nu varit hemma i fyra dagar och jag är på dag 5 post-op. Det har gått över förväntan och idag är jag så oförskämt pigg att det är pinsamt.

En stor del i hela den här grejen är ju att lägga om hela mitt liv med fokus på välmående och återhämtning, något som jag slarvat med de senaste 10 åren. En av mina parametrar är antal steg per dag och där hade jag förut 12 000 som mål, då det har visat sig ha en bättre effekt när det gäller fettförbränning. Men eftersom jag är hyfsat nyopererad har jag nu sänkt till 5 000 steg/dag. Idag började jag med att gå med Harry och Storma i 30 minuter direkt på morgonen och sedan gick jag och Miranda med Leeloo och Buffy på eftermiddagen. I övrigt har jag rört mig en del hemma. Nu visar klockan över 13 000 steg! Då måste den ju mäta typ myrsteg? Jag brukar knappt komma upp i 12 000 steg i vanliga fall. Måste testa imorgon med och se om det verkligen stämmer. Dock var det väldigt skönt med en tidig morgonpromenad! Och vilken semester att bara gå med två hundar åt gången. =)

Måste kämpa på bättre med vattnet! Trots att jag har smaksatt det så jag tycker det är gott, så är det svårt att få i en liter. Det är ju lite meckigt när det måste drickas med 30 minuters buffert före och efter mat… IMG_6772

Pratade med Capio idag eftersom jag mejlat in frågor, ffa om den här jäkla bröstbrännan som höll på att ta kål på mig idag. Jag fick rekommendationen att öka dosen och ta två gånger om dagen i en vecka istället för en om dagen. Jag håller tummarna för att det hjälper, för det är ingen rolig smärta när den håller i sig hela dagen. Att promenera flera gånger per dag istället för en enda lång är säkert också ett vinnande koncept.

På förmiddagen var jag hos bästa Sanna och fixade till mina naglar. Jag tog bort min förstärkning inför operationen och utan den överlever mina naglar inte särskilt länge, så nu är de kortare än kortast. Hade ingen direkt idé på vad jag skulle göra, men det blev en symbol för att jag lever på hoppet att detta går vägen: grodor! Jag som är livrädd för grodor!

IMG_6774

Frös in morotssoppan och gjorde svampsoppa efter recept i BariBuddy. Jag har varit på väg att köpa färdig svampsoppa i kyldisken, men jag ska ju ändå bli bättre på det här med att laga mat, så varför inte börja direkt? Jag tyckte inte den blev så jättegod, dock… Imorgon ska jag testa Godings recept på fisksoppa som en i vår grupp rekommenderade. Men snart är det torsdag, hörni… POTATISMOS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dygnen i Stockholm – den nakna sanningen

Först: världens största TACK för alla hälsningar och all omtanke under veckan som gått! Jag har läst och tagit till mig allt från er och jag är så glad över att ha så fina människor i min närhet. ❤

Nu är jag hemma, så vi kan konstatera att jag överlevde sövningen, tack och lov! Jag har aldrig varit så rädd för att bli sövd som den här gången, min tredje. Det har hänt så otroligt mycket, så jag tänkte sammanfatta lite grann och så för att komma i takt med bloggen ordentligt. OBS! Här kommer den nakna sanningen utan skönmåleri, läs inte vidare om det inte är din grej!

Jag hade ställt klockan på 05:30 onsdag morgon eftersom jag skulle ta en cocktail piller till frukost tre timmar före op. Jag var en riktig mes när det gällde sådant tidigare, men nu far det ner av bara farten. Lyckades somna en stund till och sedan gick vi upp vid 07:30. Jag duschade än en gång och konstaterade att jag längtar tills jag kommer i hotellens pytteminihanddukar utan att riskera en förargelseväckande beteende-böter! Ni ser ju också hur kaxig jag blev av frukosten i min power pose (blink, Heléne)…

Vi kom till Capio i god tid och jag blev inskriven och fick mitt rum – som hette Chandler!!! Då kände jag att det inte kunde bli bättre, jag älskar Chandler! Vi gick dit och sedan kom sköterskan Leif och sa att det var dags att gå ut och sätta dropp och förbereda för op, vilket innebar att Anders fick gå därifrån. =(

Tyvärr blev jag och mina svårstuckna armar något av en utmaning för Leif och jag kände illamåendet stiga av mitt låga blodsocker, nervositet och ”frukosten”, så jag höll på att slå i backen. Först fick jag sitta med armen i ett handfat för att värma upp blodkärlen, sedan la de mig på en brits och satte kanylen på insidan av underarmen, höger sida och sa: ”Det där får vi ändra senare.” Alla inne på op var snälla mot mig (no shit, Sherlock!) och jag vandrade snart in i dimman.

Jag varnar igen: läs inte vidare om du är känslig.

Vaknade säkert på uppvaket, har inget minne av det, bara av att jag fick gå in till mitt rum där Anders satt och väntade, klockan var typ 12:30. Resten av den dagen är ett enda töcken, jag minns inte ett dyft. Jag vet att Anders åkte hem på eftermiddagen och jag sov. Så fort jag drack något framåt kvällen började jag kräkas och så fortsatte det. Först blod, sedan galla. Trots att jag bara drack en tesked åt gången! Och jag hatar verkligen att kräkas! Så där satt jag , ensam och ledsen och kräktes i en påse. Först blod, sedan galla. Var konstant livrädd att allt nytt och fint skulle gå sönder inuti. Sedan kissade jag på mig. Det var kul… Inte bara en gång heller, måååånga gånger. Mina trosor tog slut, fick sjukhusets snygga i nät och bindor. Tantbindor. Fick kissunderlägg till sängen. Såg ut som en vissen kassler och kände mig ännu peppigare. Men vad gör man inte för fansen, som vi brukar säga? En helt vanlig onsdag, helt enkelt.

Torsdagen kom, trots allt och det var dagen jag fick mer skäll än någonsin tidigare. Jag fick inte i mig tillräckligt av någonting, vare sig vatten eller ”mat” och Leif var inte mild i ordalagen om det. Själv var jag så glad att jag inte kräktes längre, att jag struntade fullkomligt i eventuell uttorkning. Men det gjorde inte han. Det fördes journal över intaget och jag funderade allvarligt på att fejka mina svar för att slippa få mer skäll. Jag är en högpresterande individ som avskyr att göra fel och få skäll. Ännu värre när jag betalat 75 000:- för det… Vi gick ut och gick, hela gänget, jag kanske orkade gå 20 minuter, men gick en eller två gånger till senare på dagen. På eftermiddagen var Leif riktigt barsk mot mig och hotade med att jag skulle få stanna över helgen (tror inte ens de har öppet då…) och så fick jag en påse dropp. De andra sjuksköterskorna var lite mildare och sa att jag inte skulle stressa upp mig över intaget, det är olika för alla hur lång tid det tar att få i  sig allt och komma upp i rätt mängd. Jag pratade med mamma på eftermiddagen och på kvällen Facetajmade jag med Anders, Miranda och hundarna och då kom tårarna. Jag hade sådan hemlängtan och ångrade hela alltihop, det kändes som om jag aldrig skulle få ordning på det. Det enda jag fick i mig och tyckte om var Províva Mango och Actimel. Jag kollade på Efterlyst, I huvudet på en gärningsman och Norrmalmspolisen för att få tiden att gå. Kände mig frusen och het (inte som i sexig…) om vartannat och bad dem ta tempen på mig vid 23:00. Ingen temp och Lena (den snälla nattsköterskan) sa att det var vanligt med skiftningar i temp de första dagarna. Jag hade ganska ont av gasen som de sprutat in i buken under op, den gick inte riktigt ur kroppen i den takt jag skulle ha önskat, men jag var inte värst däran i vårt gäng.

Även fredag morgon grydde och jag blev väckt 06:00 för blodtryck och borttagning av infarten. Då började hoppet vakna om att jag skulle få åka hem och jag skyndade mig upp och kämpade i mig 3 dl dryck fram till 10:00 (målet var 6 dl till 14:00), vilket jag så klart informerade Leif om! Där fick han så han teg! Haha, inte riktigt.

Anders och Miranda kom strax efter 10:00 och jag fick checka ut från Capio CFTK för att åka hem. Som jag grinade när Miranda kom in i rummet! Men när vi väl satt oss i bilen blev alla intryck lite för starka och jag grät flera gånger under hemresan. Anders vet hur mycket jag älskar att åka omkring, så vi tog Utsiktsvägen hem från Järna och skyndade inte. Stannade och handlade i Nyköping, där blev jag yr av allt gående, plus att jag fick titta på när de valde chips och godis till helgen…

Nu är jag som sagt hemma och jag återkommer imorgon med en liten sammanfattning av mina första dygn hemma post-op. ❤

Inskrivning

Jahopp, då sitter jag på hotellet efter en lång och händelserik dag med många tankar och intryck.

Vi virrade omkring lite i city innan vi hittade en parkering, inte det lättaste med en enorm Toyota Hilux! Haha, jag visste att vi skulle tagit Volvon istället. Sedan gick vi upp och jag skrev in mig, fick en stor bunt papper att fylla i och sedan satte vi oss. Vi är sex stycken som ska opereras imorgon, jag är tvåa ut med operationstid 08:30. Först hade vi informationsmöte med Therese, dietisten, och det var väldigt mycket information. Efter henne kom Karin och berättade om det praktiska som gäller de här dagarna. Det känns väldigt skönt att ha så bra folk omkring mig på den här resan. Efter det träffade jag Ashok, min kirurg. Han är så grym! Jag är väldigt nöjd med mitt val av kirurg redan innan han opererat mig. Jag önskade honom lycka till imorgon och det tyckte han var roligt. =) Därefter fick jag träffa narkosläkaren och han skulle ta blodtrycket. Han satte manschetten utanpå tröjan och jag tyckte det lät som om kardborren skulle slitas isär och POFF!!! Mycket riktigt sprack det och vi fick göra om alltihop… Jösses… Sist ut träffade jag Therese igen och hennes dumma våg sa att jag väger 118,4! =( Så då är jag tillbaka på ruta ett, samma vikt som jag började på hemma för två veckor sedan. Det kändes riktigt skitilla, faktiskt.

8C805BEB-BC96-4F85-9813-CE6E2009BED7

Efter alla möten tog vi bilen ut till Orminge och kollade runt i våra gamla hoods, sedan till hotellet och att baxa in bilen i deras garage var ingen lätt sak! Anders är grym på att köra bil, om jag någonsin glömmer att säga det. Sedan gick vi till SF Bokhandeln i Gamla Stan och tillbaka. Det var skönt med frisk luft, men det känns alltid konstigt att gå promenader utan hundarna! Vi ringde och sa god natt till Miranda. Nu kan vi slappa och kolla på teve tills vi somnar och sedan är det snart dags…

Dan före dan före dan…

Imorgon åker vi. Det känns helt overkligt. De ringde från Capio idag och sa att proverna var okej och att operationen kan genomföras som planerat. Det var skönt att höra, är så trött på min kassa sköldkörtel, så det hade inte förvånat mig om den ställt till det för mig.

Jag är väldigt glad att Anders följer med upp och är med mig imorgon och stannar tills jag är ordentligt vaken på onsdag. Jag avskyr sjukhus och blir lätt stressad i den miljön, så han får vara med och lyssna på all information som jag behöver ha. Snacka om att vi är varandras raka motsatser, han kan nog knappt stava till stressad…

Idag var jag iväg och tränade med alla hundarna för fantastiska Heléne på High 5, dit jag försöker åka varannan vecka. Det gick helt okej, jag har inte lagt ner tillräckligt mycket tid på träningen på sistone och då får man det man får. Heléne var snäll nog att säga att vi gjort framsteg i alla fall, och många nya och bra tankar dök upp idag.

Nu på kvällen var jag iväg och höll min sista kurs på två veckor och när jag kom hem hade jobben med deadline 7/3 flyttats fram till 17/3, så plötsligt är allt klart och redo för några dagars ledighet. Jag kommer ändå att ta med mig datorn, så jag kan jobba lite om jag får långtråkigt på sjukhuset… Busigt, va? Jag ska ladda hem någon riktigt bra ljudbok också.

Imorgon bitti kör Anders in Miranda till Erik och Margarita och så kör vi hundarna till svärmor och svärfar. Vilken tur att vi har så underbara människor som hjälper oss den här veckan, jag hade verkligen inte velat åka upp helt själv. ❤

Listor.

Nu är det inte många dagar kvar! Två dagar hemma, en dag i Stockholm och sedan är det onsdag! Jösses, vad fort det har gått. Jag förstår varför landstingen ofta vill att förberedelseperioden ska ta längre tid, men för mig tror jag det här är bättre.

Nästan varje dag kommer jag på saker som jag inte kommer att sakna med att vara så här stor och jag tänkte sammanfatta både det och sådant jag kommer att sakna (om något). Listorna är på intet sätt fullständiga eller absoluta.

Saker jag inte kommer att sakna:

  • att känna magen ta i när jag ska in i duschen hemma
  • gropen i madrassen när jag sovit
  • att behöva vicka mig ner i stolarna på bion
  • att känna mig för stor för bilsätena/skav på bilklädseln
  • hål i ALLA jeans på insidan av låren
  • brännande skavsår på insidan av låren om jag mot förmodan skulle ha kjol
  • att inte kunna köpa ett par snygga hundförarbyxor (eller vilka kläder som helst…)
  • att ”spilla över” min plats på flyget (inte för att jag flyger särskilt ofta)
  • att bli ledsen när jag ser mig i skyltfönster eller speglar eller fönster
  • att hata att se kort på mig själv i helkropp
  • att inte vilja vara med på kort med min man och dotter och våra hundar
  • att inte orka göra alla saker jag vill göra
  • att ha ont i rygg och knän
  • att inte våga hoppa i Mirandas studsmatta
  • att inte kunna/våga klättra upp i Mirandas loftsäng
  • att inte kunna boka ridsemestrar åt oss för att de ofta ha 90 kilo som maxvikt
  • att ljuga om min vikt för att kunna boka vår bröllopsresa 2013 (kapade 5 kilo för att få åka på ridsemester)
  • att vara rädd för att saker ska gå sönder om jag sätter mig/ställer mig på dem
  • tresiffrigt på vågen

 

Saker jag kommer att sakna:

  • att äta tills jag storknar
  • att inte kunna dricka läsk till maten ibland

 

Tja, det var ju en ganska målande beskrivning av förändringen jag står inför. Inte direkt svårt att gissa om jag tycker det är värt det. Men det är ändå bra för mig att påminna mig om, för ibland kan jag bli lite hysterisk över de två sakerna längst ner och det säger väl egentligen bara något om hur skruvat mitt ätmönster varit och hur stor betydelse jag har låtit det få. Jag äter när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är arg, you name it. Dags att byta ut det mot meningsfulla saker istället och lära mig att njuta av små mängder gott när jag väl äter dem, för jag kan ärligt säga att jag inte direkt känner efter i dagsläget.

Igår handlade vi allt till maten vid hemkomsten. Dels blev det en hel del yoghurt, kvarg, blåbärssoppa och kräm, dels en hel del till de soppor jag ska koka och ha i frysen som mat. Bäst att det är klart innan vi åker på tisdag, så inte jag eller Anders måste stå och laga mat när jag precis kommer hem. Det står att jag ska äta flytande kost i 7-10 dagar, 5-6 mål per dag. Som tur var så är jag duktig på att äta samma sak förhållandevis ofta. När jag bodde i England 2002 levde jag på kokt pasta med smör till både lunch och middag i över en månad… =D

the-gentlemen (1)

Och Charlie-boy var ju LYSANDE i The Gentlemen, precis som övriga i ensemblen och jag lägger ytterligare en Guy Richie-film till listan av favoritfilmer. ”Calm the Ph-uc down.”

Charlie Hunnam forever!

The-Gentlemen

Ikväll ska vi på bio och se The Gentlemen med stjärnor som Michelle Dockery (Downton Abbey), Hugh Grant (Notting Hill), Henry Golding (Last Christmas), Matthew McConaughey (Magic Mike), Colin Farrel (Fantastic Beasts and Where to Find Them) och the one and only: Charlie Hunnam.  Jag har väldigt höga förhoppningar på den här filmen och jag älskade Guy Richies tolkning av Kung Arthur-myten i fantastiska King Arthur – Legend of the Sword (2017).

Men, låt oss prata om mannen, myten och legenden Charlie Hunnam. Han behöver säkert ingen närmare presentation, men för mig är det en love story som sträcker sig 20 år tillbaka i tiden, till när han spelade Nathan Maloney i fantastiska Queer as Folk (1999) tillsammans med Aidan Gillen och Craig Kelly. Jag var fast, både för serien och för Charlie. Sedan dess har han bara staplat succéerna på varandra, säkerligen idag mest känd som Jax Teller i Kurt Sutters Sons of Anarchy (som för övrigt är min absoluta favorit serie någonsin). Min personliga åsikt är att han inte kan misslyckas med någonting han tar sig för och att alla filmer skulle bli bättre om han var med i dem. =) En högst personlig åsikt, men jag rekommenderar er att titta på allt han är med i. Även om jag får erkänna att Pacific Rim (2013) och The Lost City of Z (2016) kanske inte tillhör mina absoluta favoriter.

Det blev ett inlägg helt befriat från det som bloggen egentligen ska handla om, men jag är ju väldigt mycket mer än min vikt och ibland är det kul med lite ombyte. =)

Belöning

Jag har alltid gillat att belöna mig själv för saker jag gör som jag tycker är bra. Det har ofta varit med böcker, pussel, biobesök eller godsaker. Godsaker går ju bort från listan i dagsläget, böcker har jag så många att jag inte hinner läsa dem, vi ska på bio imorgon och jag har redan oöppnade pussel.

Så det blev de här:

Örhängen

Thomas Sabo, slända

Visst är de vackra?! Jag längtar efter att ha dem! Men jag måste ta nya hål i öronen och sedan gå med de örhängena innan jag får byta mot dessa. Men sen! Då blir det åka av! ; )