G.A.M.E O.V.E.R

Torsdagen den 19:e december 2019 förändrades mitt liv för alltid och jag tänker ofta på det som ett före och efter det datumet, därav det något dramatiska titeln på inlägget. För det blev en mental game over och en väldigt väldefinierad början på något nytt.

Från att ha varit en vältränad hästtjej som alltid varit väldigt aktiv och hållit igång hela dagarna och ridit flera hästar om dagen, har jag sedan tio år tillbaka kämpat med extrem övervikt, då jag fick en snabb viktuppgång från 86 kilo till 99 kilo på bara ett halvår. Visst, 86 kilo är ingen lättviktare, men jag var nöjd med mig själv, mådde bra och var stark i kroppen. Efter det gick det utför, fast uppåt. Jag diagnosticerades med hypotyreos 2012 och har ätit Levaxin i olika doser sedan dess, utan någon märkbar förbättring. Under min graviditet gick jag upp till hisnande 120 kilo, men märkligt nog var jag friskare än någonsin. Barnmorskan var nästan säker på att jag skulle få graviditetsdiabetes, men jag hade bättre värden än de flesta när jag testades för det. Efter graviditeten kom jag aldrig ner till mindre än 100 kilo. Jag har tränat för PT flera gånger i veckan, både IRL och online,  jag har löptränat tre pass per vecka, varav ett långpass på 1 mil, jag har tränat spinning, step och core på Friskis, jag har ätit enligt i princip efter varenda diet som finns. Ingenting har fungerat på lång sikt och det är delvis jag som inte orkat hänga i och istället gett upp. Det finns många orsaker till att det blivit såhär, men jag vill blicka framåt, agera och leva nu, inte i det förflutna. Men, jag är väldigt medveten om att det finns bitar i det hela som jag måste ta itu med även framöver.

Nedan är bilder på mig från ca 2002 till 2017, skillnaden är 15 år och ca 40 kilo.

Både kropp och själ har tagit stryk av detta. Jag har jobbat med hästar i många år och haft häst och ridit i princip varje dag sedan jag var sex år gammal, min kropp har varit stark och uthållig. Jag har varit (och är innerst inne) en väldigt glad, positiv och social person. Men ju fler kilon som lagts på, desto mer har jag dragit mig undan. Jag tycker det är jobbigt att umgås med vänner och familj eftersom jag mår så dåligt över hur jag ser ut idag, även om ingen av dem jag umgås med någonsin sagt ett ord om min vikt. Jag AVSKYR speglar, kameror, skyltfönster, omklädningsrum, stränder, you name it. För inget av det jag ser stämmer överens med den jag innerst inne är. Det vill jag ha sagt – jag dömer inte andra för deras vikt eller hur deras kroppar ser ut, jag pratar om mig och min kropp. Om man mår bra och är nöjd med sig själv så awesome! Men så känner inte jag. Och, jag är verkligen inte snäll mot mig själv nu för tiden, för jag tycker inte om den jag blivit. Ändå har min kropp snällt stått ut med allt jag utsatt den för, främst i form av fysisk belastning, för lite sömn och dålig mat. Jag tror att det delvis är därför det gått så här långt, för jag har kunnat vara hyfsat aktiv hela vägen fram. Jag har kunnat löpträna, styrketräna, rida (om än med taskig balans…) och vandra med hundarna i timmar. Men det har börjat ta emot. Rygg och knän gör vansinnigt ont efter fysisk ansträngning, andningen blir snabbare tung och ansträngd idag. Det gör mig lite rädd, för jag har så ofantligt mycket liv kvar att leva.

Lite naivt bokade jag därför en tid hos en plastikkirurg i december, på Art Clinic där jag gjorde min bröstförstoring 2004, den här gången för en konsultation gällande bukplastik och bröstförminskning. Min man skulle följa med och jag var väldigt nervös när vi gick och la oss kvällen innan och sa: ”Tänk om han säger att jag är för tjock för att opereras?” ”Nej”, sa min man, ”då jobbar han ju i helt fel bransch.” Dagen kom och vi åkte dit. Jag fick fylla i ett formulär och sätta mig och vänta en stund. Plastikkirurgen kom och vi gick till hans kontor. Efter lite småprat fick jag ställa mig på vågen och jag sa att jag helst inte vill veta vad jag väger och tittade rakt upp i taket. ”Det blir 120 kilo utan kläder”, konstaterade han. Det var som en käftsmäll och det blev helt tomt i huvudet på mig. Jag drabbades av panik inombords och en känsla av hjälplöshet genomfor mig. Vi satte oss igen och han räknade ut att jag hade 40,7 i BMI och skrev ner båda siffrorna på en gul post-it och gav mig. Sedan förklarade han att de inte skulle ta risken med att operera mig, deras gräns gick vid 28 i BMI, så jag var inte bara lite över gränsen heller… Han frågade om jag inte tänkt på hälsoriskerna med min övervikt, att jag faktiskt riskerade att förkorta mitt liv om jag inte gjorde något åt min vikt. Då var det som om ett svart hål öppnade sig och här någonstans kom känslan av G.A.M.E O.V.E.R. Men sedan började han berätta om överviktsoperationer och vilka alternativ jag hade med att gå via landstinget eller att betala för operationen själv. Han var väldigt saklig och även om det kändes sjukt jobbigt och så hårt just då, så var det nog precis vad jag behövde. Någon som inte lindade in sanningen i bomull, någon som vågade tala om för mig om var jag stod idag och var jag kunde välja att gå härnäst.

Lite yr och förkrossad gick jag ut och mötte min man, och väl ute i bilen bröt jag ihop. Så mycket rädsla, skam, oro, ilska, förtvivlan, hjälplöshet och ren chock. Tårarna bara forsade och jag försökte återberätta allt för Anders. På vägen hem igen ringde jag vårdcentralen och bokade in tid för konsultation, fick tid i januari. Jag googlade även allt jag kunde hitta om överviktsoperationer inom den privata sektorn och insåg (med en del tidigare information) att jag ville göra en gastric sleeve och inte en gastric bypass och jag fastnade för Capio CFTK i Stockholm, så någon dag senare bokade jag in en telefonkonsultation med dem också. Mitt enda löfte till mig själv var att nästa steg på den här resan från och med nu hela tiden skulle vara bokat. Jag skulle inte ge mig själv chansen att backa ur, att gömma mig och fortsätta på samma förödande väg.

Nedan är bilder som vi tog samma dag när vi kom hem. 120 kilo/BMI 40,7

”I am brave, I am bruised

I am who I’m meant to be, this is me”

– This is Me, Keala Settle, The Greatest Showman

2 reaktioner på ”G.A.M.E O.V.E.R

  1. Du skriver så välformulerat och medryckande (jag hade väl inte trott annat heller iofs ;)) och det ska bli spännande att följa dig även på denna resa, och inte bara den på lydnadsplanen. Heja dig!! Kram Heléne

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till sarahwb Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s