Beslutet…

Innan jag börjar med dagens text, vill jag berätta att gick och satte mig i sovrummet och grät direkt när jag tryckt ”Publicera” igår kväll. Det är en fruktansvärd och jobbig känsla att göra allt detta offentligt. Jag satte ord på allt det jobbiga för Anders: ”Tänk dig att berätta för hela världen om det du avskyr allra mest med dig själv.” Och så känns det verkligen, som om de jag träffar kommer att tycka annorlunda om mig nu när de vet vad jag väger, som om de inte sett min kropp tidigare. Men, efter alla tårar hörde jag återigen det som säkert kommer att bli mitt mantra: ”Om inte jag, vem?” Så jag tar en dag i taget och försöker komma ihåg det. Men det är ironiskt att jag, som är så feg och som avskyr kritik, utsätter mig för detta.

Insåg att jag glömde få med crescendot i hela min misslyckade viktkamp på egen hand igår: i januari 2019 halkade jag så illa i en trappa utomhus att jag föll och bröt vänsterfoten på två ställen. Tiden i gips och efter operationen gick hårt åt mig, såväl fysiskt som psykiskt. Jag är inte van vid och tycker inte om att vara beroende av hjälp från andra på daglig basis och med en fot i paket ar jag helt klart det. Samma mörker kom över mig som när jag var höggravid och inte kunde motionera dagligen. Tyvärr var jag inte stark nog mentalt att sköta kosten under den här mycket stillasittande perioden och det är naturligtvis en av anledningarna till att jag hamnat här.

Nåväl, där vi avslutade igår var två möten inbokade och först ut var telefonmötet med Ashok Gadré på CFTK Capio i Stockholm. Och en sak vill jag göra klart innan någon kommenterar på det: jag är fullt medveten om att alla aktörer i den privata sektorn drivs av ekonomiska skäl till att vilja ”hjälpa” mig. Men det gör dem varken till onda människor eller dåliga kirurger. Ashok var i alla fall den absolut trevligaste och förtroendeingivande person inom sjukvården jag pratat med på länge. Jag hade läst på så gott jag kunde, både om överviktsoperationer i allmänhet och om Capio CFTK i synnerhet, jag hade mina frågor och anteckningar framför mig när jag ringde.

IMG_5635

Ashok svarade snällt på mina tusen frågor, som han säkert fått tusen gånger tidigare, och jag berättade att jag hade en tid bokad på vårdcentralen. Han tyckte att jag skulle gå på den, eftersom det handlar om en hel del pengar och det naturligtvis vore en fördel att få den betald av landstinget. Jag fick tid för ett samtal med deras koordinator för att boka in en operationstid om jag ville gå vidare den vägen. Efter samtalet hade jag inget annat än positiva känslor inför att göra operationen hos dem.

Fredagen någon vecka senare var det dags för min tid på vårdcentralen och naturligtvis kom den där snygga AT-läkaren som jag svär på inte finns annat än i Grey’s Anatomy och liknande tv-serier. Jättekul att få honom i just det här ärendet! 😦 Han var i alla fall väldigt trevlig, om än lite nervös och kanske inte riktigt lika insatt i överviktsoperationer som jag var i min bubbla. Men vi pratade igenom det som skulle pratas igenom och vägde och mätte mig. När han sa: ”169 cm, känns det bekant?” så blev jag så arg! ”Nej, jag är 171 cm, så vitt jag vet!” muttrade jag surt. Jag kände att det var droppen som fick bägaren att rinna över, om jag nu blivit två centimeter kortare dessutom! ”Det står 169 cm här i alla fall”, sa han lite försynt. Det gick visst inte att muta till sig några cm heller… Efter alla vidare undersökningar meddelade han att han kunde skriva en remiss åt mig och att han inte riktigt visste hur lång tid det skulle ta därefter. Han visste inte heller om landstinget erbjöd sleeve eller bara bypass, så det fick jag ta med sjukhuset när de ringde.

På måndagen ringde de från sjukhuset! Det var snabbt marscherat! Kvinnan informerade mig om att man i vårt landsting endast får bypass-operation, om man inte ingår i en studie där man kan lottas en sleeve. Men man får inte bestämma själv och får först på operationsdagen veta vilken operation man får. Jag tackade henne för samtalet och sa att jag då inte var intresserad av att göra operationen via dem.

När jag la på strömmade tårarna nedför mina kinder, tårar av lättnad, glädje och lite rädsla inför vad som just blivit verklighet. Jag är så tacksam att de ringde så snabbt, så jag kunde släppa det och gå vidare. Nu hade jag försökt och kunde fokusera på vägen framåt. Det kanske låter extremt tjurskalligt att vägra en bypass, som faktiskt är den vanligaste operationen i dagsläget, och jag är på intet sätt någon expert, men jag har hela tiden haft en stark känsla för att det är sleeve jag vill göra. För er som inte är insatta så är skillnaden (i grova drag) att man vid en sleeve inte ”kopplar om” något inuti magen, utan man tar bort 75 % av magsäcken helt och hållet. Vid en bypass kopplar man bort stora delar av magsäcken samt tunntarmen, men allt sitter kvar i magen. Vid en sleeve-operation finns inte den risk för tarmvred som en bypass medför, samt att man sett färre patienter som fått besvär med s.k. dumpning (när maten når tarmen för fort och man mår illa) samt mindre mindre mineral- och vitaminbrist. Vad jag kunnat läsa mig till kan det eventuellt finnas en lite sämre viktminskning när man väljer en sleeve-operation, men jag är villig att ta chansen.

Många tycker att det är mycket pengar och det är det absolut! Jag är glad att jag har den ekonomiska möjligheten att göra den här investeringen för min hälsa. ”På skoj” räknade jag ut att jag rökt cigaretter för 180 000:- under mina år som rökare (rökfri sedan 2012). Om man jämför med att en gastric sleeve kostar ca 75 000:- och bidrar till bättre hälsa, så är det en no brainer, tycker jag! Men fortfarande en jättestor investering som inte ska slösas bort. Och, jag är väldigt medveten om att operationen inte är någon magisk lösning på alltihop, utan ett väldigt bra verktyg. Jag måste fortfarande göra jobbet med att lägga om mina val och vanor, även om vissa tycker att man fuskar när man väljer en operation. Det är sant att jag kanske skulle kunnat göra samma resa på egen hand, men det hade tagit många år och jag vill leva nu. För varje år de här kilona sitter kvar ökar risken för de följdsjukdomar som finns och jag vet värdet av att uppskatta det liv jag fått. Det blir en lång historia som vi får ta en annan gång. =)

”Well I know what’s right, I got just one life

In a world that keeps on pushin’ me around

But I’ll stand my ground, and I won’t back down” – I Won’t Back Down, Tom Petty

2 reaktioner på ”Beslutet…

Lämna ett svar till sarahwb Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s