Dygnen i Stockholm – den nakna sanningen

Först: världens största TACK för alla hälsningar och all omtanke under veckan som gått! Jag har läst och tagit till mig allt från er och jag är så glad över att ha så fina människor i min närhet. ❤

Nu är jag hemma, så vi kan konstatera att jag överlevde sövningen, tack och lov! Jag har aldrig varit så rädd för att bli sövd som den här gången, min tredje. Det har hänt så otroligt mycket, så jag tänkte sammanfatta lite grann och så för att komma i takt med bloggen ordentligt. OBS! Här kommer den nakna sanningen utan skönmåleri, läs inte vidare om det inte är din grej!

Jag hade ställt klockan på 05:30 onsdag morgon eftersom jag skulle ta en cocktail piller till frukost tre timmar före op. Jag var en riktig mes när det gällde sådant tidigare, men nu far det ner av bara farten. Lyckades somna en stund till och sedan gick vi upp vid 07:30. Jag duschade än en gång och konstaterade att jag längtar tills jag kommer i hotellens pytteminihanddukar utan att riskera en förargelseväckande beteende-böter! Ni ser ju också hur kaxig jag blev av frukosten i min power pose (blink, Heléne)…

Vi kom till Capio i god tid och jag blev inskriven och fick mitt rum – som hette Chandler!!! Då kände jag att det inte kunde bli bättre, jag älskar Chandler! Vi gick dit och sedan kom sköterskan Leif och sa att det var dags att gå ut och sätta dropp och förbereda för op, vilket innebar att Anders fick gå därifrån. =(

Tyvärr blev jag och mina svårstuckna armar något av en utmaning för Leif och jag kände illamåendet stiga av mitt låga blodsocker, nervositet och ”frukosten”, så jag höll på att slå i backen. Först fick jag sitta med armen i ett handfat för att värma upp blodkärlen, sedan la de mig på en brits och satte kanylen på insidan av underarmen, höger sida och sa: ”Det där får vi ändra senare.” Alla inne på op var snälla mot mig (no shit, Sherlock!) och jag vandrade snart in i dimman.

Jag varnar igen: läs inte vidare om du är känslig.

Vaknade säkert på uppvaket, har inget minne av det, bara av att jag fick gå in till mitt rum där Anders satt och väntade, klockan var typ 12:30. Resten av den dagen är ett enda töcken, jag minns inte ett dyft. Jag vet att Anders åkte hem på eftermiddagen och jag sov. Så fort jag drack något framåt kvällen började jag kräkas och så fortsatte det. Först blod, sedan galla. Trots att jag bara drack en tesked åt gången! Och jag hatar verkligen att kräkas! Så där satt jag , ensam och ledsen och kräktes i en påse. Först blod, sedan galla. Var konstant livrädd att allt nytt och fint skulle gå sönder inuti. Sedan kissade jag på mig. Det var kul… Inte bara en gång heller, måååånga gånger. Mina trosor tog slut, fick sjukhusets snygga i nät och bindor. Tantbindor. Fick kissunderlägg till sängen. Såg ut som en vissen kassler och kände mig ännu peppigare. Men vad gör man inte för fansen, som vi brukar säga? En helt vanlig onsdag, helt enkelt.

Torsdagen kom, trots allt och det var dagen jag fick mer skäll än någonsin tidigare. Jag fick inte i mig tillräckligt av någonting, vare sig vatten eller ”mat” och Leif var inte mild i ordalagen om det. Själv var jag så glad att jag inte kräktes längre, att jag struntade fullkomligt i eventuell uttorkning. Men det gjorde inte han. Det fördes journal över intaget och jag funderade allvarligt på att fejka mina svar för att slippa få mer skäll. Jag är en högpresterande individ som avskyr att göra fel och få skäll. Ännu värre när jag betalat 75 000:- för det… Vi gick ut och gick, hela gänget, jag kanske orkade gå 20 minuter, men gick en eller två gånger till senare på dagen. På eftermiddagen var Leif riktigt barsk mot mig och hotade med att jag skulle få stanna över helgen (tror inte ens de har öppet då…) och så fick jag en påse dropp. De andra sjuksköterskorna var lite mildare och sa att jag inte skulle stressa upp mig över intaget, det är olika för alla hur lång tid det tar att få i  sig allt och komma upp i rätt mängd. Jag pratade med mamma på eftermiddagen och på kvällen Facetajmade jag med Anders, Miranda och hundarna och då kom tårarna. Jag hade sådan hemlängtan och ångrade hela alltihop, det kändes som om jag aldrig skulle få ordning på det. Det enda jag fick i mig och tyckte om var Províva Mango och Actimel. Jag kollade på Efterlyst, I huvudet på en gärningsman och Norrmalmspolisen för att få tiden att gå. Kände mig frusen och het (inte som i sexig…) om vartannat och bad dem ta tempen på mig vid 23:00. Ingen temp och Lena (den snälla nattsköterskan) sa att det var vanligt med skiftningar i temp de första dagarna. Jag hade ganska ont av gasen som de sprutat in i buken under op, den gick inte riktigt ur kroppen i den takt jag skulle ha önskat, men jag var inte värst däran i vårt gäng.

Även fredag morgon grydde och jag blev väckt 06:00 för blodtryck och borttagning av infarten. Då började hoppet vakna om att jag skulle få åka hem och jag skyndade mig upp och kämpade i mig 3 dl dryck fram till 10:00 (målet var 6 dl till 14:00), vilket jag så klart informerade Leif om! Där fick han så han teg! Haha, inte riktigt.

Anders och Miranda kom strax efter 10:00 och jag fick checka ut från Capio CFTK för att åka hem. Som jag grinade när Miranda kom in i rummet! Men när vi väl satt oss i bilen blev alla intryck lite för starka och jag grät flera gånger under hemresan. Anders vet hur mycket jag älskar att åka omkring, så vi tog Utsiktsvägen hem från Järna och skyndade inte. Stannade och handlade i Nyköping, där blev jag yr av allt gående, plus att jag fick titta på när de valde chips och godis till helgen…

Nu är jag som sagt hemma och jag återkommer imorgon med en liten sammanfattning av mina första dygn hemma post-op. ❤

Inskrivning

Jahopp, då sitter jag på hotellet efter en lång och händelserik dag med många tankar och intryck.

Vi virrade omkring lite i city innan vi hittade en parkering, inte det lättaste med en enorm Toyota Hilux! Haha, jag visste att vi skulle tagit Volvon istället. Sedan gick vi upp och jag skrev in mig, fick en stor bunt papper att fylla i och sedan satte vi oss. Vi är sex stycken som ska opereras imorgon, jag är tvåa ut med operationstid 08:30. Först hade vi informationsmöte med Therese, dietisten, och det var väldigt mycket information. Efter henne kom Karin och berättade om det praktiska som gäller de här dagarna. Det känns väldigt skönt att ha så bra folk omkring mig på den här resan. Efter det träffade jag Ashok, min kirurg. Han är så grym! Jag är väldigt nöjd med mitt val av kirurg redan innan han opererat mig. Jag önskade honom lycka till imorgon och det tyckte han var roligt. =) Därefter fick jag träffa narkosläkaren och han skulle ta blodtrycket. Han satte manschetten utanpå tröjan och jag tyckte det lät som om kardborren skulle slitas isär och POFF!!! Mycket riktigt sprack det och vi fick göra om alltihop… Jösses… Sist ut träffade jag Therese igen och hennes dumma våg sa att jag väger 118,4! =( Så då är jag tillbaka på ruta ett, samma vikt som jag började på hemma för två veckor sedan. Det kändes riktigt skitilla, faktiskt.

8C805BEB-BC96-4F85-9813-CE6E2009BED7

Efter alla möten tog vi bilen ut till Orminge och kollade runt i våra gamla hoods, sedan till hotellet och att baxa in bilen i deras garage var ingen lätt sak! Anders är grym på att köra bil, om jag någonsin glömmer att säga det. Sedan gick vi till SF Bokhandeln i Gamla Stan och tillbaka. Det var skönt med frisk luft, men det känns alltid konstigt att gå promenader utan hundarna! Vi ringde och sa god natt till Miranda. Nu kan vi slappa och kolla på teve tills vi somnar och sedan är det snart dags…

Kuligt!

Nu har jag överlevt snart tre dagar med LCD och det går över förväntan. Första frukosten var ju en katastrof, men med tre msk sockerfritt äppelmos och mängder med kanel går den ner! Om jag äter långsamt, så det får jag ju träna på nu. Den första shaken var heller ingen hit, men nu vet jag att jag vill ha 3 dl vatten att blanda i och då går den ner av bara farten. Jag har nu provat alla ”maträtterna” och de är helt okej alla tre, ingen sticker ut som någon kulinarisk sensation. Anders har fått två utskällningar, annars tycker jag att jag har varit ganska trevlig. Vi får se vad min vän Lena säger när hon åker hem på söndag… =)

Jag följer ganska många andra i samma situation på Instagram och där såg jag en som hade kulor i två glasburkar och flyttade över vartefter kilona försvann. Så igår var jag inne i stan och köpte 40 kulor, som förhoppningsvis ska flyttas från den vänstra burken till den högra.

IMG_6454

Idag ringde de från Capio CFTK och meddelade att mina provsvar hade kommit. Tyvärr spökade mina sköldkörtelprover (jag har hypotyreos) och jag måste tydligen ta nya prover, då de vill kolla fler värden. Jag hoppas verkligen att den här jäkla sjukdomen inte ska sätta käppar i hjulet för min operation, nu när jag är så nära! Jag hoppas på det bästa, papper kommer i början av veckan och sedan får jag ta prover snarast möjligt.

Nu är nästan alla mina kurser avslutade, jag har två kvar på onsdag, sedan blir det lite glesare om dagarna. Jag har iofs en hel del översättningsjobb att få klart före operationen, men jag har inte tagit på mig några nya jobb och det är ju ett framsteg!

LCD-shopping!

Jaha, då börjar det dra ihop sig till fasta och det är dags att beställa ”maten”.

Två veckor före operationen måste jag gå på LCD-kost (low calorie diet) för att underlätta inför operationen, särskilt för levern. Under de två veckorna ska jag äta 800-1 200 kcal/dag och inte mer än enstaka grönsaker. De jag har pratat med har sagt att detta varit det jobbigaste med hela proceduren, så det är inget jag ser fram emot. Nog för att jag har provat de flesta dieter, men jag har aldrig ätit pulverdieter och har inte så stora förhoppningar om kulinariska underverk… Jag ska äta fem mål om dagen, något jag är usel på i dagsläget, och dricka minst två liter vatten om dagen, ytterligare något jag är usel på!

På den positiva sidan: jag behöver inte fundera på vad jag ska äta och jag fick idag klartecken från Capios dietist att jag får ha lite mjölk i mitt te, något jag oroat mig mycket över… Jag dricker kanske två stora muggar om dagen och te utan mjölk är bland det sorgligaste som finns. =)

Nedan kommer bilder på min shoppingkorg från iTrim och Modifast, tillika min föda de kommande veckorna! Jag har försökt få till variation och tuggmotstånd, och upplägget är som följer:

Frukost: iTrim gröt äpple och kanel (med minimjölk pga VLCD)

Mellanmål: Modifast shake blåbär/tropisk/hallon

Lunch: iTrim paella/Modifast svamppasta/Modifast curry med nudlar

Mellanmål: Modifast shake blåbär/tropisk/hallon

Middag: iTrim paella/Modifast svamppasta/Modifast curry med nudlar

Smaskens, eller hur?! =) Jag räknar inte med att vara överdrivet trevlig under de här två veckorna, men jag ska göra mitt bästa. ❤

Vad har jag gett mig in på?

IMG_6322

Jag tyckte jag var smart när jag tog ett steg i taget och bara läste informationen från Capio som gällde fram till operationen femtioelva gånger – inte den som gällde livet efter operationen… Det var fel av mig, kan jag säga. Igår kväll lusläste jag alla dokumenten och framförallt de om kosthållningen veckorna närmast inpå operationen och fram till att jag kan äta ”normalt” igen, vilket kan dröja upp till ett år efter operationen. Jeez… Bilden ovan speglar hur jag kände efter att ha läst alltihop. Egentligen förstår jag vikten av det och att det verkligen är där det stora arbetet börjar och där det kommer att ligga, att jag måste lära om mina taskiga ätmönster och vanor, men ändå. Jag ska äta 5-6 mål om dagen fördelat på tre huvudmål och 2-3 mellanmål, huvudmålen ska ta ca 30 minuter att äta upp, mellanmålen 15-20 minuter, jag kan inte dricka samtidigt som jag äter, utan vätskan ska intas separat, gärna med 30 minuters väntan före och efter maten… Jag kommer inte ha tid att göra annat än att äta och dricka! Hur ska jag få något jobb gjort?! Jag som är runt och gör saker hela dagarna, håller kurser, tränar och motionerar hundar, driver företag… Skulle behöva skriva till typ Hogwarts och be dem om en kurs i mellanmålstrolleri, någon bra trollformel som trollar fram perfekta mellanmål vid lämpliga tidpunkter. Jag kommer att behöva vara strukturerad och planerad in absurdum känner jag, i alla fall till en början. Typ Skalman-style med mat- och sovklocka och verkligen ruta in livet utifrån mina måltider. Måste också skaffa schyssta strategier för att få måltiderna att vara den utsatta tiden – i dagsläget kör jag mest ”fortast vinner” och skyfflar in det som finns på tallriken! Kanske inte någon hållbar strategi med bara 25 % magsäck… Tips mottages gärna på smarta sätt att få måltiderna att ta längre tid, även om jag har en mamma som äter långsammare än de flesta i världen. Jag har en del tankar: sudoku, korsord, läsa en bok, pussla, rita… Vad tror ni?

Ikväll har vi varit och ätit jättegod buffé med finaste vännerna Mackan och Kia, det var alldeles för längesen vi sågs! Det var kanske min sista buffé. Så känner jag med all mat just nu, det är någon slags Farewell Tour jag håller på med. Det är nog en psykologisk grej och jag fattar att det är fjantigt att ”sörja” all mat jag inte kommer att kunna äta, men så är det. Det går säkert över.

Jag har också tänkt mycket på det här med att vara ego. När jag var barn blev jag ofta beskylld för att vara egoistisk, mest för att jag var ensambarn och fick det mesta jag ville ha och för att jag/vi hade hästar. Det där har hängt med mig i alla år och för mig har ego varit ett fult ord, något negativt. Men grejen är att jag känner få som är så o-ego som jag är, helt ärligt. Jag tänker nästan alltid på alla andra före mig själv, vill att alla andra ska ha det bra och ibland blir det så vansinnigt fel. Som de här två dagarna. Jag skulle på fortbildning med hundarna i Örebro, det är egentligen det allra bästa jag vet. Men eftersom Miranda blev ledsen när jag sa att jag skulle åka bort, så tog jag med henne och det har inte gått helt smidigt, kan jag säga. Så jag känner att jag har inte presterat på topp med hundarna och jag har varit grinig och kort mot Miranda för att hon ”stört” min egentid. Det hade helt enkelt varit bättre att vara ”ego” och låtit henne vara kvar hemma. Ett av målen med den här resan är att bli bättre på att ta hand om mig själv, för att kunna ta hand om andra, om inte annat. Pappa sa alltid: ”Hellre äter jag själv än jag ser mina barn svälta”, och det ligger något i det. För om jag inte tar hand om mig själv, så kan jag inte heller ta hand om andra.

Men, träningen idag var också som balsam för själen och jag vill rikta ett stort tack till Elin på Tassa Rätt som stått ut med mig idag, trots att jag stundtals var lite disträ! Vi tar nya tag imorgon. ❤

Också så evigt tacksam över kvällens samtal med kloka, kloka Kia. Hon har väckt tankar hos mig som ska få landa innan jag berättar om dem, men jag känner så innerligt att det är rätt väg för mig. Tack för din vishet. ❤

Beslutet…

Innan jag börjar med dagens text, vill jag berätta att gick och satte mig i sovrummet och grät direkt när jag tryckt ”Publicera” igår kväll. Det är en fruktansvärd och jobbig känsla att göra allt detta offentligt. Jag satte ord på allt det jobbiga för Anders: ”Tänk dig att berätta för hela världen om det du avskyr allra mest med dig själv.” Och så känns det verkligen, som om de jag träffar kommer att tycka annorlunda om mig nu när de vet vad jag väger, som om de inte sett min kropp tidigare. Men, efter alla tårar hörde jag återigen det som säkert kommer att bli mitt mantra: ”Om inte jag, vem?” Så jag tar en dag i taget och försöker komma ihåg det. Men det är ironiskt att jag, som är så feg och som avskyr kritik, utsätter mig för detta.

Insåg att jag glömde få med crescendot i hela min misslyckade viktkamp på egen hand igår: i januari 2019 halkade jag så illa i en trappa utomhus att jag föll och bröt vänsterfoten på två ställen. Tiden i gips och efter operationen gick hårt åt mig, såväl fysiskt som psykiskt. Jag är inte van vid och tycker inte om att vara beroende av hjälp från andra på daglig basis och med en fot i paket ar jag helt klart det. Samma mörker kom över mig som när jag var höggravid och inte kunde motionera dagligen. Tyvärr var jag inte stark nog mentalt att sköta kosten under den här mycket stillasittande perioden och det är naturligtvis en av anledningarna till att jag hamnat här.

Nåväl, där vi avslutade igår var två möten inbokade och först ut var telefonmötet med Ashok Gadré på CFTK Capio i Stockholm. Och en sak vill jag göra klart innan någon kommenterar på det: jag är fullt medveten om att alla aktörer i den privata sektorn drivs av ekonomiska skäl till att vilja ”hjälpa” mig. Men det gör dem varken till onda människor eller dåliga kirurger. Ashok var i alla fall den absolut trevligaste och förtroendeingivande person inom sjukvården jag pratat med på länge. Jag hade läst på så gott jag kunde, både om överviktsoperationer i allmänhet och om Capio CFTK i synnerhet, jag hade mina frågor och anteckningar framför mig när jag ringde.

IMG_5635

Ashok svarade snällt på mina tusen frågor, som han säkert fått tusen gånger tidigare, och jag berättade att jag hade en tid bokad på vårdcentralen. Han tyckte att jag skulle gå på den, eftersom det handlar om en hel del pengar och det naturligtvis vore en fördel att få den betald av landstinget. Jag fick tid för ett samtal med deras koordinator för att boka in en operationstid om jag ville gå vidare den vägen. Efter samtalet hade jag inget annat än positiva känslor inför att göra operationen hos dem.

Fredagen någon vecka senare var det dags för min tid på vårdcentralen och naturligtvis kom den där snygga AT-läkaren som jag svär på inte finns annat än i Grey’s Anatomy och liknande tv-serier. Jättekul att få honom i just det här ärendet! 😦 Han var i alla fall väldigt trevlig, om än lite nervös och kanske inte riktigt lika insatt i överviktsoperationer som jag var i min bubbla. Men vi pratade igenom det som skulle pratas igenom och vägde och mätte mig. När han sa: ”169 cm, känns det bekant?” så blev jag så arg! ”Nej, jag är 171 cm, så vitt jag vet!” muttrade jag surt. Jag kände att det var droppen som fick bägaren att rinna över, om jag nu blivit två centimeter kortare dessutom! ”Det står 169 cm här i alla fall”, sa han lite försynt. Det gick visst inte att muta till sig några cm heller… Efter alla vidare undersökningar meddelade han att han kunde skriva en remiss åt mig och att han inte riktigt visste hur lång tid det skulle ta därefter. Han visste inte heller om landstinget erbjöd sleeve eller bara bypass, så det fick jag ta med sjukhuset när de ringde.

På måndagen ringde de från sjukhuset! Det var snabbt marscherat! Kvinnan informerade mig om att man i vårt landsting endast får bypass-operation, om man inte ingår i en studie där man kan lottas en sleeve. Men man får inte bestämma själv och får först på operationsdagen veta vilken operation man får. Jag tackade henne för samtalet och sa att jag då inte var intresserad av att göra operationen via dem.

När jag la på strömmade tårarna nedför mina kinder, tårar av lättnad, glädje och lite rädsla inför vad som just blivit verklighet. Jag är så tacksam att de ringde så snabbt, så jag kunde släppa det och gå vidare. Nu hade jag försökt och kunde fokusera på vägen framåt. Det kanske låter extremt tjurskalligt att vägra en bypass, som faktiskt är den vanligaste operationen i dagsläget, och jag är på intet sätt någon expert, men jag har hela tiden haft en stark känsla för att det är sleeve jag vill göra. För er som inte är insatta så är skillnaden (i grova drag) att man vid en sleeve inte ”kopplar om” något inuti magen, utan man tar bort 75 % av magsäcken helt och hållet. Vid en bypass kopplar man bort stora delar av magsäcken samt tunntarmen, men allt sitter kvar i magen. Vid en sleeve-operation finns inte den risk för tarmvred som en bypass medför, samt att man sett färre patienter som fått besvär med s.k. dumpning (när maten når tarmen för fort och man mår illa) samt mindre mindre mineral- och vitaminbrist. Vad jag kunnat läsa mig till kan det eventuellt finnas en lite sämre viktminskning när man väljer en sleeve-operation, men jag är villig att ta chansen.

Många tycker att det är mycket pengar och det är det absolut! Jag är glad att jag har den ekonomiska möjligheten att göra den här investeringen för min hälsa. ”På skoj” räknade jag ut att jag rökt cigaretter för 180 000:- under mina år som rökare (rökfri sedan 2012). Om man jämför med att en gastric sleeve kostar ca 75 000:- och bidrar till bättre hälsa, så är det en no brainer, tycker jag! Men fortfarande en jättestor investering som inte ska slösas bort. Och, jag är väldigt medveten om att operationen inte är någon magisk lösning på alltihop, utan ett väldigt bra verktyg. Jag måste fortfarande göra jobbet med att lägga om mina val och vanor, även om vissa tycker att man fuskar när man väljer en operation. Det är sant att jag kanske skulle kunnat göra samma resa på egen hand, men det hade tagit många år och jag vill leva nu. För varje år de här kilona sitter kvar ökar risken för de följdsjukdomar som finns och jag vet värdet av att uppskatta det liv jag fått. Det blir en lång historia som vi får ta en annan gång. =)

”Well I know what’s right, I got just one life

In a world that keeps on pushin’ me around

But I’ll stand my ground, and I won’t back down” – I Won’t Back Down, Tom Petty