Kuligt!

Nu har jag överlevt snart tre dagar med LCD och det går över förväntan. Första frukosten var ju en katastrof, men med tre msk sockerfritt äppelmos och mängder med kanel går den ner! Om jag äter långsamt, så det får jag ju träna på nu. Den första shaken var heller ingen hit, men nu vet jag att jag vill ha 3 dl vatten att blanda i och då går den ner av bara farten. Jag har nu provat alla ”maträtterna” och de är helt okej alla tre, ingen sticker ut som någon kulinarisk sensation. Anders har fått två utskällningar, annars tycker jag att jag har varit ganska trevlig. Vi får se vad min vän Lena säger när hon åker hem på söndag… =)

Jag följer ganska många andra i samma situation på Instagram och där såg jag en som hade kulor i två glasburkar och flyttade över vartefter kilona försvann. Så igår var jag inne i stan och köpte 40 kulor, som förhoppningsvis ska flyttas från den vänstra burken till den högra.

IMG_6454

Idag ringde de från Capio CFTK och meddelade att mina provsvar hade kommit. Tyvärr spökade mina sköldkörtelprover (jag har hypotyreos) och jag måste tydligen ta nya prover, då de vill kolla fler värden. Jag hoppas verkligen att den här jäkla sjukdomen inte ska sätta käppar i hjulet för min operation, nu när jag är så nära! Jag hoppas på det bästa, papper kommer i början av veckan och sedan får jag ta prover snarast möjligt.

Nu är nästan alla mina kurser avslutade, jag har två kvar på onsdag, sedan blir det lite glesare om dagarna. Jag har iofs en hel del översättningsjobb att få klart före operationen, men jag har inte tagit på mig några nya jobb och det är ju ett framsteg!

LCD, dag 1

Det här inlägget är väldigt naket, både själsligt och kroppsligt, så läs inte vidare om du är känsligt lagd.

Idag var det så dags, både för vägning, mätning och LCD-kost. Jag har inte vägt mig sedan jag var hos plastikkirurgen (120 kg) och igår började jag noja över att jag kanske gått upp ännu mer (pga Farewell Tour till mat…) och att jag skulle tvingas ringa Capio och erkänna det. Att operationen kanske skulle behöva flyttas fram för att jag skulle hinna gå ner mer. Ni hör ju, det var hjärnspöken all over the place. Jag undrade ju igår om jag skulle vakna med mer jävlaranamma och det gjorde jag inte, men det kom när jag ställde mig på vågen!

Vikt: 118,6 (-1,4 kg sedan 191217)                       BMI: 40,6

Byst: 122 cm (kommer inte att ändras så mkt, pga fejk)

Midja: 115 cm

Mage: 126,5 cm

Rumpa: 133 cm (släng er i väggen, Beyoncé och Kim Kardashian!)

Lår: 76 cm

Vad: 45,5 cm

Överarm: 42 cm

Underarm: 32 cm

IMG_6430

Sjuk tanke att jag aldrig mer kommer att väga såhär mycket! Bra, men ändå en märklig tanke. Men det är inte roligt att se bilderna! Det är bara för att ha att jämföra med sedan, det är en fruktansvärt jobbig känsla att lägga upp dem nu.

Resten av dagen gick inte som planerat. Jag började med ”gröten” från iTrim och om jag inte haft bråttom iväg så hade jag nog kunnat få i mig den, men det gick inte. Så till frukost blev det en kopp te och vatten. Jag skulle iväg och träna med hundarna, men bilen betedde sig märkligt så fort vi kom ut på motorvägen, så jag ställde in träningen och åkte till Eva i Åby för att bli upphämtad. Mejlade Calle på Askling och bad att få hämta nya bilen idag, vilket gick bra. Hos Eva gav jag mig först på en blåbärsshake och den var… Blä! Den blev lite bättre när jag hade i mer vatten än vad som stod på påsen. Sedan kom Anders och vi åkte och hämtade nya bilen. Jag bara älskar den! Rue heter hon, efter Rue i ”Hunger Games”. =)

IMG_6394

Till lunch blev det paella och den var helt okej, faktiskt. Den ska jag nog stå ut med att äta fler gånger. Passade på att jobba en del innan det var dags för kvällens kurser, tyvärr hamnade dataväskan med min andra shake i fel bil och jag fick klara mig utan mitt andra mellanmål. Jag ska bättra mig imorgon.

När jag kom hem efter kurserna, hungrig och med lågt blodsocker – då stod Anders och lagade en köttfärssås som doftade himmelskt! Gissa om han fick sig en avhyvling som hette duga… Jag gjorde i ordning min svamppasta från Modifast och den var också helt okej, så det hela känns ju lite lovande. Jag måste dricka mer vatten imorgon, bara fått i mig ca 7,5 dl idag.

Så här dags om två veckor är jag nyopererad. Det är märkligt.

 

Mumsigt!

Idag var jag och hämtade ut min mat för de kommande två veckorna. Två veckor! Det betyder att det är två veckor till operation!!! Galet! Men jag undrar: varför är jag så knäpp att jag nu börjar läsa om problem och komplikationer som andra haft under och efter sina operationer? Sadist? Eller är det en naturlig del av resan, tro? Mamma frågade igår om jag inte ville ändra mig och avboka operationen. Vissa stunder skulle jag helt klart vilja det, jag är inte särskilt förtjust i tanken på att bli sövd och allt runtomkring en operation. Men vad skulle hända då? Jag skulle snart vara här igen och det vill jag verkligen inte. Så, det får bära eller brista, om två veckor är det dags. Punkt. Nu ska jag försöka tänka positivt istället för att gräva ner mig.

Var också och tog blodprover inför operationen och jag brukar vara svårstucken, men idag lyckades de på första försöket. Det var skönt att få det avklarat. Det som gör mest ont är ju att få av det jäkla plåstret som de TEJPAR fast i armen på en! Efter många år med hypotyreos är jag i och för sig van, jag tror rekordet var en kvinna som stack sju (!!!) gånger innan hon hittade något kärl som funkade. Då såg jag nästan ut som en voodoo-docka efteråt!

IMG_6377

Ikväll är det ”sista måltiden” hemma hos svärmor och svärfar, som dessutom kommer att hjälpa till med hundarna när jag är iväg för operationen. Det tackar vi allra ödmjukast för! Vi ska göra våfflor ikväll och sedan är det dags att gå över på LCD och regelbundna måltider. Heja!

”Don’t you wanna get away from the same old part you gotta play

Cause I got what you need, so come with me and take the ride

It’ll take you to the other side” – ”The Other Side”, Hugh Jackman and Zac Efron, ”The Greatest Showman”, 2017

LCD-shopping!

Jaha, då börjar det dra ihop sig till fasta och det är dags att beställa ”maten”.

Två veckor före operationen måste jag gå på LCD-kost (low calorie diet) för att underlätta inför operationen, särskilt för levern. Under de två veckorna ska jag äta 800-1 200 kcal/dag och inte mer än enstaka grönsaker. De jag har pratat med har sagt att detta varit det jobbigaste med hela proceduren, så det är inget jag ser fram emot. Nog för att jag har provat de flesta dieter, men jag har aldrig ätit pulverdieter och har inte så stora förhoppningar om kulinariska underverk… Jag ska äta fem mål om dagen, något jag är usel på i dagsläget, och dricka minst två liter vatten om dagen, ytterligare något jag är usel på!

På den positiva sidan: jag behöver inte fundera på vad jag ska äta och jag fick idag klartecken från Capios dietist att jag får ha lite mjölk i mitt te, något jag oroat mig mycket över… Jag dricker kanske två stora muggar om dagen och te utan mjölk är bland det sorgligaste som finns. =)

Nedan kommer bilder på min shoppingkorg från iTrim och Modifast, tillika min föda de kommande veckorna! Jag har försökt få till variation och tuggmotstånd, och upplägget är som följer:

Frukost: iTrim gröt äpple och kanel (med minimjölk pga VLCD)

Mellanmål: Modifast shake blåbär/tropisk/hallon

Lunch: iTrim paella/Modifast svamppasta/Modifast curry med nudlar

Mellanmål: Modifast shake blåbär/tropisk/hallon

Middag: iTrim paella/Modifast svamppasta/Modifast curry med nudlar

Smaskens, eller hur?! =) Jag räknar inte med att vara överdrivet trevlig under de här två veckorna, men jag ska göra mitt bästa. ❤

Vad har jag gett mig in på?

IMG_6322

Jag tyckte jag var smart när jag tog ett steg i taget och bara läste informationen från Capio som gällde fram till operationen femtioelva gånger – inte den som gällde livet efter operationen… Det var fel av mig, kan jag säga. Igår kväll lusläste jag alla dokumenten och framförallt de om kosthållningen veckorna närmast inpå operationen och fram till att jag kan äta ”normalt” igen, vilket kan dröja upp till ett år efter operationen. Jeez… Bilden ovan speglar hur jag kände efter att ha läst alltihop. Egentligen förstår jag vikten av det och att det verkligen är där det stora arbetet börjar och där det kommer att ligga, att jag måste lära om mina taskiga ätmönster och vanor, men ändå. Jag ska äta 5-6 mål om dagen fördelat på tre huvudmål och 2-3 mellanmål, huvudmålen ska ta ca 30 minuter att äta upp, mellanmålen 15-20 minuter, jag kan inte dricka samtidigt som jag äter, utan vätskan ska intas separat, gärna med 30 minuters väntan före och efter maten… Jag kommer inte ha tid att göra annat än att äta och dricka! Hur ska jag få något jobb gjort?! Jag som är runt och gör saker hela dagarna, håller kurser, tränar och motionerar hundar, driver företag… Skulle behöva skriva till typ Hogwarts och be dem om en kurs i mellanmålstrolleri, någon bra trollformel som trollar fram perfekta mellanmål vid lämpliga tidpunkter. Jag kommer att behöva vara strukturerad och planerad in absurdum känner jag, i alla fall till en början. Typ Skalman-style med mat- och sovklocka och verkligen ruta in livet utifrån mina måltider. Måste också skaffa schyssta strategier för att få måltiderna att vara den utsatta tiden – i dagsläget kör jag mest ”fortast vinner” och skyfflar in det som finns på tallriken! Kanske inte någon hållbar strategi med bara 25 % magsäck… Tips mottages gärna på smarta sätt att få måltiderna att ta längre tid, även om jag har en mamma som äter långsammare än de flesta i världen. Jag har en del tankar: sudoku, korsord, läsa en bok, pussla, rita… Vad tror ni?

Ikväll har vi varit och ätit jättegod buffé med finaste vännerna Mackan och Kia, det var alldeles för längesen vi sågs! Det var kanske min sista buffé. Så känner jag med all mat just nu, det är någon slags Farewell Tour jag håller på med. Det är nog en psykologisk grej och jag fattar att det är fjantigt att ”sörja” all mat jag inte kommer att kunna äta, men så är det. Det går säkert över.

Jag har också tänkt mycket på det här med att vara ego. När jag var barn blev jag ofta beskylld för att vara egoistisk, mest för att jag var ensambarn och fick det mesta jag ville ha och för att jag/vi hade hästar. Det där har hängt med mig i alla år och för mig har ego varit ett fult ord, något negativt. Men grejen är att jag känner få som är så o-ego som jag är, helt ärligt. Jag tänker nästan alltid på alla andra före mig själv, vill att alla andra ska ha det bra och ibland blir det så vansinnigt fel. Som de här två dagarna. Jag skulle på fortbildning med hundarna i Örebro, det är egentligen det allra bästa jag vet. Men eftersom Miranda blev ledsen när jag sa att jag skulle åka bort, så tog jag med henne och det har inte gått helt smidigt, kan jag säga. Så jag känner att jag har inte presterat på topp med hundarna och jag har varit grinig och kort mot Miranda för att hon ”stört” min egentid. Det hade helt enkelt varit bättre att vara ”ego” och låtit henne vara kvar hemma. Ett av målen med den här resan är att bli bättre på att ta hand om mig själv, för att kunna ta hand om andra, om inte annat. Pappa sa alltid: ”Hellre äter jag själv än jag ser mina barn svälta”, och det ligger något i det. För om jag inte tar hand om mig själv, så kan jag inte heller ta hand om andra.

Men, träningen idag var också som balsam för själen och jag vill rikta ett stort tack till Elin på Tassa Rätt som stått ut med mig idag, trots att jag stundtals var lite disträ! Vi tar nya tag imorgon. ❤

Också så evigt tacksam över kvällens samtal med kloka, kloka Kia. Hon har väckt tankar hos mig som ska få landa innan jag berättar om dem, men jag känner så innerligt att det är rätt väg för mig. Tack för din vishet. ❤

Beslutet…

Innan jag börjar med dagens text, vill jag berätta att gick och satte mig i sovrummet och grät direkt när jag tryckt ”Publicera” igår kväll. Det är en fruktansvärd och jobbig känsla att göra allt detta offentligt. Jag satte ord på allt det jobbiga för Anders: ”Tänk dig att berätta för hela världen om det du avskyr allra mest med dig själv.” Och så känns det verkligen, som om de jag träffar kommer att tycka annorlunda om mig nu när de vet vad jag väger, som om de inte sett min kropp tidigare. Men, efter alla tårar hörde jag återigen det som säkert kommer att bli mitt mantra: ”Om inte jag, vem?” Så jag tar en dag i taget och försöker komma ihåg det. Men det är ironiskt att jag, som är så feg och som avskyr kritik, utsätter mig för detta.

Insåg att jag glömde få med crescendot i hela min misslyckade viktkamp på egen hand igår: i januari 2019 halkade jag så illa i en trappa utomhus att jag föll och bröt vänsterfoten på två ställen. Tiden i gips och efter operationen gick hårt åt mig, såväl fysiskt som psykiskt. Jag är inte van vid och tycker inte om att vara beroende av hjälp från andra på daglig basis och med en fot i paket ar jag helt klart det. Samma mörker kom över mig som när jag var höggravid och inte kunde motionera dagligen. Tyvärr var jag inte stark nog mentalt att sköta kosten under den här mycket stillasittande perioden och det är naturligtvis en av anledningarna till att jag hamnat här.

Nåväl, där vi avslutade igår var två möten inbokade och först ut var telefonmötet med Ashok Gadré på CFTK Capio i Stockholm. Och en sak vill jag göra klart innan någon kommenterar på det: jag är fullt medveten om att alla aktörer i den privata sektorn drivs av ekonomiska skäl till att vilja ”hjälpa” mig. Men det gör dem varken till onda människor eller dåliga kirurger. Ashok var i alla fall den absolut trevligaste och förtroendeingivande person inom sjukvården jag pratat med på länge. Jag hade läst på så gott jag kunde, både om överviktsoperationer i allmänhet och om Capio CFTK i synnerhet, jag hade mina frågor och anteckningar framför mig när jag ringde.

IMG_5635

Ashok svarade snällt på mina tusen frågor, som han säkert fått tusen gånger tidigare, och jag berättade att jag hade en tid bokad på vårdcentralen. Han tyckte att jag skulle gå på den, eftersom det handlar om en hel del pengar och det naturligtvis vore en fördel att få den betald av landstinget. Jag fick tid för ett samtal med deras koordinator för att boka in en operationstid om jag ville gå vidare den vägen. Efter samtalet hade jag inget annat än positiva känslor inför att göra operationen hos dem.

Fredagen någon vecka senare var det dags för min tid på vårdcentralen och naturligtvis kom den där snygga AT-läkaren som jag svär på inte finns annat än i Grey’s Anatomy och liknande tv-serier. Jättekul att få honom i just det här ärendet! 😦 Han var i alla fall väldigt trevlig, om än lite nervös och kanske inte riktigt lika insatt i överviktsoperationer som jag var i min bubbla. Men vi pratade igenom det som skulle pratas igenom och vägde och mätte mig. När han sa: ”169 cm, känns det bekant?” så blev jag så arg! ”Nej, jag är 171 cm, så vitt jag vet!” muttrade jag surt. Jag kände att det var droppen som fick bägaren att rinna över, om jag nu blivit två centimeter kortare dessutom! ”Det står 169 cm här i alla fall”, sa han lite försynt. Det gick visst inte att muta till sig några cm heller… Efter alla vidare undersökningar meddelade han att han kunde skriva en remiss åt mig och att han inte riktigt visste hur lång tid det skulle ta därefter. Han visste inte heller om landstinget erbjöd sleeve eller bara bypass, så det fick jag ta med sjukhuset när de ringde.

På måndagen ringde de från sjukhuset! Det var snabbt marscherat! Kvinnan informerade mig om att man i vårt landsting endast får bypass-operation, om man inte ingår i en studie där man kan lottas en sleeve. Men man får inte bestämma själv och får först på operationsdagen veta vilken operation man får. Jag tackade henne för samtalet och sa att jag då inte var intresserad av att göra operationen via dem.

När jag la på strömmade tårarna nedför mina kinder, tårar av lättnad, glädje och lite rädsla inför vad som just blivit verklighet. Jag är så tacksam att de ringde så snabbt, så jag kunde släppa det och gå vidare. Nu hade jag försökt och kunde fokusera på vägen framåt. Det kanske låter extremt tjurskalligt att vägra en bypass, som faktiskt är den vanligaste operationen i dagsläget, och jag är på intet sätt någon expert, men jag har hela tiden haft en stark känsla för att det är sleeve jag vill göra. För er som inte är insatta så är skillnaden (i grova drag) att man vid en sleeve inte ”kopplar om” något inuti magen, utan man tar bort 75 % av magsäcken helt och hållet. Vid en bypass kopplar man bort stora delar av magsäcken samt tunntarmen, men allt sitter kvar i magen. Vid en sleeve-operation finns inte den risk för tarmvred som en bypass medför, samt att man sett färre patienter som fått besvär med s.k. dumpning (när maten når tarmen för fort och man mår illa) samt mindre mindre mineral- och vitaminbrist. Vad jag kunnat läsa mig till kan det eventuellt finnas en lite sämre viktminskning när man väljer en sleeve-operation, men jag är villig att ta chansen.

Många tycker att det är mycket pengar och det är det absolut! Jag är glad att jag har den ekonomiska möjligheten att göra den här investeringen för min hälsa. ”På skoj” räknade jag ut att jag rökt cigaretter för 180 000:- under mina år som rökare (rökfri sedan 2012). Om man jämför med att en gastric sleeve kostar ca 75 000:- och bidrar till bättre hälsa, så är det en no brainer, tycker jag! Men fortfarande en jättestor investering som inte ska slösas bort. Och, jag är väldigt medveten om att operationen inte är någon magisk lösning på alltihop, utan ett väldigt bra verktyg. Jag måste fortfarande göra jobbet med att lägga om mina val och vanor, även om vissa tycker att man fuskar när man väljer en operation. Det är sant att jag kanske skulle kunnat göra samma resa på egen hand, men det hade tagit många år och jag vill leva nu. För varje år de här kilona sitter kvar ökar risken för de följdsjukdomar som finns och jag vet värdet av att uppskatta det liv jag fått. Det blir en lång historia som vi får ta en annan gång. =)

”Well I know what’s right, I got just one life

In a world that keeps on pushin’ me around

But I’ll stand my ground, and I won’t back down” – I Won’t Back Down, Tom Petty

G.A.M.E O.V.E.R

Torsdagen den 19:e december 2019 förändrades mitt liv för alltid och jag tänker ofta på det som ett före och efter det datumet, därav det något dramatiska titeln på inlägget. För det blev en mental game over och en väldigt väldefinierad början på något nytt.

Från att ha varit en vältränad hästtjej som alltid varit väldigt aktiv och hållit igång hela dagarna och ridit flera hästar om dagen, har jag sedan tio år tillbaka kämpat med extrem övervikt, då jag fick en snabb viktuppgång från 86 kilo till 99 kilo på bara ett halvår. Visst, 86 kilo är ingen lättviktare, men jag var nöjd med mig själv, mådde bra och var stark i kroppen. Efter det gick det utför, fast uppåt. Jag diagnosticerades med hypotyreos 2012 och har ätit Levaxin i olika doser sedan dess, utan någon märkbar förbättring. Under min graviditet gick jag upp till hisnande 120 kilo, men märkligt nog var jag friskare än någonsin. Barnmorskan var nästan säker på att jag skulle få graviditetsdiabetes, men jag hade bättre värden än de flesta när jag testades för det. Efter graviditeten kom jag aldrig ner till mindre än 100 kilo. Jag har tränat för PT flera gånger i veckan, både IRL och online,  jag har löptränat tre pass per vecka, varav ett långpass på 1 mil, jag har tränat spinning, step och core på Friskis, jag har ätit enligt i princip efter varenda diet som finns. Ingenting har fungerat på lång sikt och det är delvis jag som inte orkat hänga i och istället gett upp. Det finns många orsaker till att det blivit såhär, men jag vill blicka framåt, agera och leva nu, inte i det förflutna. Men, jag är väldigt medveten om att det finns bitar i det hela som jag måste ta itu med även framöver.

Nedan är bilder på mig från ca 2002 till 2017, skillnaden är 15 år och ca 40 kilo.

Både kropp och själ har tagit stryk av detta. Jag har jobbat med hästar i många år och haft häst och ridit i princip varje dag sedan jag var sex år gammal, min kropp har varit stark och uthållig. Jag har varit (och är innerst inne) en väldigt glad, positiv och social person. Men ju fler kilon som lagts på, desto mer har jag dragit mig undan. Jag tycker det är jobbigt att umgås med vänner och familj eftersom jag mår så dåligt över hur jag ser ut idag, även om ingen av dem jag umgås med någonsin sagt ett ord om min vikt. Jag AVSKYR speglar, kameror, skyltfönster, omklädningsrum, stränder, you name it. För inget av det jag ser stämmer överens med den jag innerst inne är. Det vill jag ha sagt – jag dömer inte andra för deras vikt eller hur deras kroppar ser ut, jag pratar om mig och min kropp. Om man mår bra och är nöjd med sig själv så awesome! Men så känner inte jag. Och, jag är verkligen inte snäll mot mig själv nu för tiden, för jag tycker inte om den jag blivit. Ändå har min kropp snällt stått ut med allt jag utsatt den för, främst i form av fysisk belastning, för lite sömn och dålig mat. Jag tror att det delvis är därför det gått så här långt, för jag har kunnat vara hyfsat aktiv hela vägen fram. Jag har kunnat löpträna, styrketräna, rida (om än med taskig balans…) och vandra med hundarna i timmar. Men det har börjat ta emot. Rygg och knän gör vansinnigt ont efter fysisk ansträngning, andningen blir snabbare tung och ansträngd idag. Det gör mig lite rädd, för jag har så ofantligt mycket liv kvar att leva.

Lite naivt bokade jag därför en tid hos en plastikkirurg i december, på Art Clinic där jag gjorde min bröstförstoring 2004, den här gången för en konsultation gällande bukplastik och bröstförminskning. Min man skulle följa med och jag var väldigt nervös när vi gick och la oss kvällen innan och sa: ”Tänk om han säger att jag är för tjock för att opereras?” ”Nej”, sa min man, ”då jobbar han ju i helt fel bransch.” Dagen kom och vi åkte dit. Jag fick fylla i ett formulär och sätta mig och vänta en stund. Plastikkirurgen kom och vi gick till hans kontor. Efter lite småprat fick jag ställa mig på vågen och jag sa att jag helst inte vill veta vad jag väger och tittade rakt upp i taket. ”Det blir 120 kilo utan kläder”, konstaterade han. Det var som en käftsmäll och det blev helt tomt i huvudet på mig. Jag drabbades av panik inombords och en känsla av hjälplöshet genomfor mig. Vi satte oss igen och han räknade ut att jag hade 40,7 i BMI och skrev ner båda siffrorna på en gul post-it och gav mig. Sedan förklarade han att de inte skulle ta risken med att operera mig, deras gräns gick vid 28 i BMI, så jag var inte bara lite över gränsen heller… Han frågade om jag inte tänkt på hälsoriskerna med min övervikt, att jag faktiskt riskerade att förkorta mitt liv om jag inte gjorde något åt min vikt. Då var det som om ett svart hål öppnade sig och här någonstans kom känslan av G.A.M.E O.V.E.R. Men sedan började han berätta om överviktsoperationer och vilka alternativ jag hade med att gå via landstinget eller att betala för operationen själv. Han var väldigt saklig och även om det kändes sjukt jobbigt och så hårt just då, så var det nog precis vad jag behövde. Någon som inte lindade in sanningen i bomull, någon som vågade tala om för mig om var jag stod idag och var jag kunde välja att gå härnäst.

Lite yr och förkrossad gick jag ut och mötte min man, och väl ute i bilen bröt jag ihop. Så mycket rädsla, skam, oro, ilska, förtvivlan, hjälplöshet och ren chock. Tårarna bara forsade och jag försökte återberätta allt för Anders. På vägen hem igen ringde jag vårdcentralen och bokade in tid för konsultation, fick tid i januari. Jag googlade även allt jag kunde hitta om överviktsoperationer inom den privata sektorn och insåg (med en del tidigare information) att jag ville göra en gastric sleeve och inte en gastric bypass och jag fastnade för Capio CFTK i Stockholm, så någon dag senare bokade jag in en telefonkonsultation med dem också. Mitt enda löfte till mig själv var att nästa steg på den här resan från och med nu hela tiden skulle vara bokat. Jag skulle inte ge mig själv chansen att backa ur, att gömma mig och fortsätta på samma förödande väg.

Nedan är bilder som vi tog samma dag när vi kom hem. 120 kilo/BMI 40,7

”I am brave, I am bruised

I am who I’m meant to be, this is me”

– This is Me, Keala Settle, The Greatest Showman