Första vägningen och mätningen post-op.

Idag är det en vecka sedan jag opererade mig! Heeeelt galet, hur har det gått så fort?

Som jag skrev förra veckan, så var vågen på Capio inte lika snäll som den jag har här hemma, utan den visade 118,4 kg, medan min visade ca 4 kilo mindre… Jag hade redan innan beställt en ny våg som prenumerationspresent från iForm och väntade in den. Den kom igår och den mäter även BMI, kroppsfett och andra parametrar och den har såklart en fiffig app, som alla andra apparater nuförtiden.

Nåväl, eftersom det är en vecka sedan jag opererade mig och jag har vägt mig på onsdagar ett tag, så tänker jag fortsätta med det. Hur länge vet jag inte, tills jag är viktstabil troligtvis. Jag vill inte bli någon slav under vågen, samtidigt som jag vill se om det går åt rätt håll eller står still. Det är en fin balans, men än så länge känner jag inte att det är något negativt som skapar stress. Hamnar jag i det läget lär jag få omvärdera saker och ting.

Det här är i alla fall veckans värden, utifrån vikten på sjukhuset förra veckan.

Vikt: 112,8 kilo  (-5,6 kilo)         BMI: 38,5

Midja: 101 cm (-9 cm)      Mage: 121 cm (-4,5 cm)    Rumpa: 128 cm (1 cm)

Lår: 74 cm (-2 cm)       Arm: 41 cm (+/- 0)

IMG_6794

Alltså, yeeeeehaaaaw! På en vecka! (Jag vägde mig även på gamla vågen och den visade 108,8, vilket var -5,2 på den, så neråt har det gått.) Nu är jag helt på det klara med att det inte är så här min resa kommer att se ut, men det var en jävla skön känsla. Det var en mental vinst, över vågen och över oron att operationen kanske inte skulle funkat för mig. Jag har ju ätit oerhört lite sedan operationen, så det är inte konstigt, men ändå skönt.

Den största vinsten kom jag dock att tänka på imorse: ingen värk i fingrarna. Mina leder värker och knakar något enormt när jag vaknar, men det gjorde de inte idag. Vi får se om det var för att jag inte ätit socker på tre veckor eller om det var för att jag inte jobbat med datorn så mycket den senaste veckan. Hoppas på det förstnämnda, det andra blir svårare att ändra på.

En annan vinst är ett inre lugn, en vilja och ork att göra saker som är bra för mig och hela familjen. Som igår, då åkte jag in och köpte en bokashi för att börja göra egen jord till våra odlingar som (förhoppningsvis) kommer igång senare i vår. =) Jag gjorde mat åt Miranda och Anders, sedan fick Anders göra mat åt mig för jag blev för trött. Jag tar mig tid att gå och håller mina minst 5 000 steg den här veckan. Nästa vecka ska jag öka till 7 500 steg.

Igår ringde jag och bokade tid för att ta bort agrafferna, så nästa tisdag ska jag till vårdcentralen. När de är borttagna, om allt ser bra ut, tänker jag börja med yogan igen och köra den i två veckor innan jag drar igång med styrketräningen. ❤

Det ösregnar ute nu och morgonens promenad skjuts fram till eftermiddagen som lovat sol. Jag är lojal mot målet, men fan inte dumdristig. =)

Första dygnen hemma.

Jag har nu varit hemma i fyra dagar och jag är på dag 5 post-op. Det har gått över förväntan och idag är jag så oförskämt pigg att det är pinsamt.

En stor del i hela den här grejen är ju att lägga om hela mitt liv med fokus på välmående och återhämtning, något som jag slarvat med de senaste 10 åren. En av mina parametrar är antal steg per dag och där hade jag förut 12 000 som mål, då det har visat sig ha en bättre effekt när det gäller fettförbränning. Men eftersom jag är hyfsat nyopererad har jag nu sänkt till 5 000 steg/dag. Idag började jag med att gå med Harry och Storma i 30 minuter direkt på morgonen och sedan gick jag och Miranda med Leeloo och Buffy på eftermiddagen. I övrigt har jag rört mig en del hemma. Nu visar klockan över 13 000 steg! Då måste den ju mäta typ myrsteg? Jag brukar knappt komma upp i 12 000 steg i vanliga fall. Måste testa imorgon med och se om det verkligen stämmer. Dock var det väldigt skönt med en tidig morgonpromenad! Och vilken semester att bara gå med två hundar åt gången. =)

Måste kämpa på bättre med vattnet! Trots att jag har smaksatt det så jag tycker det är gott, så är det svårt att få i en liter. Det är ju lite meckigt när det måste drickas med 30 minuters buffert före och efter mat… IMG_6772

Pratade med Capio idag eftersom jag mejlat in frågor, ffa om den här jäkla bröstbrännan som höll på att ta kål på mig idag. Jag fick rekommendationen att öka dosen och ta två gånger om dagen i en vecka istället för en om dagen. Jag håller tummarna för att det hjälper, för det är ingen rolig smärta när den håller i sig hela dagen. Att promenera flera gånger per dag istället för en enda lång är säkert också ett vinnande koncept.

På förmiddagen var jag hos bästa Sanna och fixade till mina naglar. Jag tog bort min förstärkning inför operationen och utan den överlever mina naglar inte särskilt länge, så nu är de kortare än kortast. Hade ingen direkt idé på vad jag skulle göra, men det blev en symbol för att jag lever på hoppet att detta går vägen: grodor! Jag som är livrädd för grodor!

IMG_6774

Frös in morotssoppan och gjorde svampsoppa efter recept i BariBuddy. Jag har varit på väg att köpa färdig svampsoppa i kyldisken, men jag ska ju ändå bli bättre på det här med att laga mat, så varför inte börja direkt? Jag tyckte inte den blev så jättegod, dock… Imorgon ska jag testa Godings recept på fisksoppa som en i vår grupp rekommenderade. Men snart är det torsdag, hörni… POTATISMOS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dygnen i Stockholm – den nakna sanningen

Först: världens största TACK för alla hälsningar och all omtanke under veckan som gått! Jag har läst och tagit till mig allt från er och jag är så glad över att ha så fina människor i min närhet. ❤

Nu är jag hemma, så vi kan konstatera att jag överlevde sövningen, tack och lov! Jag har aldrig varit så rädd för att bli sövd som den här gången, min tredje. Det har hänt så otroligt mycket, så jag tänkte sammanfatta lite grann och så för att komma i takt med bloggen ordentligt. OBS! Här kommer den nakna sanningen utan skönmåleri, läs inte vidare om det inte är din grej!

Jag hade ställt klockan på 05:30 onsdag morgon eftersom jag skulle ta en cocktail piller till frukost tre timmar före op. Jag var en riktig mes när det gällde sådant tidigare, men nu far det ner av bara farten. Lyckades somna en stund till och sedan gick vi upp vid 07:30. Jag duschade än en gång och konstaterade att jag längtar tills jag kommer i hotellens pytteminihanddukar utan att riskera en förargelseväckande beteende-böter! Ni ser ju också hur kaxig jag blev av frukosten i min power pose (blink, Heléne)…

Vi kom till Capio i god tid och jag blev inskriven och fick mitt rum – som hette Chandler!!! Då kände jag att det inte kunde bli bättre, jag älskar Chandler! Vi gick dit och sedan kom sköterskan Leif och sa att det var dags att gå ut och sätta dropp och förbereda för op, vilket innebar att Anders fick gå därifrån. =(

Tyvärr blev jag och mina svårstuckna armar något av en utmaning för Leif och jag kände illamåendet stiga av mitt låga blodsocker, nervositet och ”frukosten”, så jag höll på att slå i backen. Först fick jag sitta med armen i ett handfat för att värma upp blodkärlen, sedan la de mig på en brits och satte kanylen på insidan av underarmen, höger sida och sa: ”Det där får vi ändra senare.” Alla inne på op var snälla mot mig (no shit, Sherlock!) och jag vandrade snart in i dimman.

Jag varnar igen: läs inte vidare om du är känslig.

Vaknade säkert på uppvaket, har inget minne av det, bara av att jag fick gå in till mitt rum där Anders satt och väntade, klockan var typ 12:30. Resten av den dagen är ett enda töcken, jag minns inte ett dyft. Jag vet att Anders åkte hem på eftermiddagen och jag sov. Så fort jag drack något framåt kvällen började jag kräkas och så fortsatte det. Först blod, sedan galla. Trots att jag bara drack en tesked åt gången! Och jag hatar verkligen att kräkas! Så där satt jag , ensam och ledsen och kräktes i en påse. Först blod, sedan galla. Var konstant livrädd att allt nytt och fint skulle gå sönder inuti. Sedan kissade jag på mig. Det var kul… Inte bara en gång heller, måååånga gånger. Mina trosor tog slut, fick sjukhusets snygga i nät och bindor. Tantbindor. Fick kissunderlägg till sängen. Såg ut som en vissen kassler och kände mig ännu peppigare. Men vad gör man inte för fansen, som vi brukar säga? En helt vanlig onsdag, helt enkelt.

Torsdagen kom, trots allt och det var dagen jag fick mer skäll än någonsin tidigare. Jag fick inte i mig tillräckligt av någonting, vare sig vatten eller ”mat” och Leif var inte mild i ordalagen om det. Själv var jag så glad att jag inte kräktes längre, att jag struntade fullkomligt i eventuell uttorkning. Men det gjorde inte han. Det fördes journal över intaget och jag funderade allvarligt på att fejka mina svar för att slippa få mer skäll. Jag är en högpresterande individ som avskyr att göra fel och få skäll. Ännu värre när jag betalat 75 000:- för det… Vi gick ut och gick, hela gänget, jag kanske orkade gå 20 minuter, men gick en eller två gånger till senare på dagen. På eftermiddagen var Leif riktigt barsk mot mig och hotade med att jag skulle få stanna över helgen (tror inte ens de har öppet då…) och så fick jag en påse dropp. De andra sjuksköterskorna var lite mildare och sa att jag inte skulle stressa upp mig över intaget, det är olika för alla hur lång tid det tar att få i  sig allt och komma upp i rätt mängd. Jag pratade med mamma på eftermiddagen och på kvällen Facetajmade jag med Anders, Miranda och hundarna och då kom tårarna. Jag hade sådan hemlängtan och ångrade hela alltihop, det kändes som om jag aldrig skulle få ordning på det. Det enda jag fick i mig och tyckte om var Províva Mango och Actimel. Jag kollade på Efterlyst, I huvudet på en gärningsman och Norrmalmspolisen för att få tiden att gå. Kände mig frusen och het (inte som i sexig…) om vartannat och bad dem ta tempen på mig vid 23:00. Ingen temp och Lena (den snälla nattsköterskan) sa att det var vanligt med skiftningar i temp de första dagarna. Jag hade ganska ont av gasen som de sprutat in i buken under op, den gick inte riktigt ur kroppen i den takt jag skulle ha önskat, men jag var inte värst däran i vårt gäng.

Även fredag morgon grydde och jag blev väckt 06:00 för blodtryck och borttagning av infarten. Då började hoppet vakna om att jag skulle få åka hem och jag skyndade mig upp och kämpade i mig 3 dl dryck fram till 10:00 (målet var 6 dl till 14:00), vilket jag så klart informerade Leif om! Där fick han så han teg! Haha, inte riktigt.

Anders och Miranda kom strax efter 10:00 och jag fick checka ut från Capio CFTK för att åka hem. Som jag grinade när Miranda kom in i rummet! Men när vi väl satt oss i bilen blev alla intryck lite för starka och jag grät flera gånger under hemresan. Anders vet hur mycket jag älskar att åka omkring, så vi tog Utsiktsvägen hem från Järna och skyndade inte. Stannade och handlade i Nyköping, där blev jag yr av allt gående, plus att jag fick titta på när de valde chips och godis till helgen…

Nu är jag som sagt hemma och jag återkommer imorgon med en liten sammanfattning av mina första dygn hemma post-op. ❤

Inskrivning

Jahopp, då sitter jag på hotellet efter en lång och händelserik dag med många tankar och intryck.

Vi virrade omkring lite i city innan vi hittade en parkering, inte det lättaste med en enorm Toyota Hilux! Haha, jag visste att vi skulle tagit Volvon istället. Sedan gick vi upp och jag skrev in mig, fick en stor bunt papper att fylla i och sedan satte vi oss. Vi är sex stycken som ska opereras imorgon, jag är tvåa ut med operationstid 08:30. Först hade vi informationsmöte med Therese, dietisten, och det var väldigt mycket information. Efter henne kom Karin och berättade om det praktiska som gäller de här dagarna. Det känns väldigt skönt att ha så bra folk omkring mig på den här resan. Efter det träffade jag Ashok, min kirurg. Han är så grym! Jag är väldigt nöjd med mitt val av kirurg redan innan han opererat mig. Jag önskade honom lycka till imorgon och det tyckte han var roligt. =) Därefter fick jag träffa narkosläkaren och han skulle ta blodtrycket. Han satte manschetten utanpå tröjan och jag tyckte det lät som om kardborren skulle slitas isär och POFF!!! Mycket riktigt sprack det och vi fick göra om alltihop… Jösses… Sist ut träffade jag Therese igen och hennes dumma våg sa att jag väger 118,4! =( Så då är jag tillbaka på ruta ett, samma vikt som jag började på hemma för två veckor sedan. Det kändes riktigt skitilla, faktiskt.

8C805BEB-BC96-4F85-9813-CE6E2009BED7

Efter alla möten tog vi bilen ut till Orminge och kollade runt i våra gamla hoods, sedan till hotellet och att baxa in bilen i deras garage var ingen lätt sak! Anders är grym på att köra bil, om jag någonsin glömmer att säga det. Sedan gick vi till SF Bokhandeln i Gamla Stan och tillbaka. Det var skönt med frisk luft, men det känns alltid konstigt att gå promenader utan hundarna! Vi ringde och sa god natt till Miranda. Nu kan vi slappa och kolla på teve tills vi somnar och sedan är det snart dags…

Listor.

Nu är det inte många dagar kvar! Två dagar hemma, en dag i Stockholm och sedan är det onsdag! Jösses, vad fort det har gått. Jag förstår varför landstingen ofta vill att förberedelseperioden ska ta längre tid, men för mig tror jag det här är bättre.

Nästan varje dag kommer jag på saker som jag inte kommer att sakna med att vara så här stor och jag tänkte sammanfatta både det och sådant jag kommer att sakna (om något). Listorna är på intet sätt fullständiga eller absoluta.

Saker jag inte kommer att sakna:

  • att känna magen ta i när jag ska in i duschen hemma
  • gropen i madrassen när jag sovit
  • att behöva vicka mig ner i stolarna på bion
  • att känna mig för stor för bilsätena/skav på bilklädseln
  • hål i ALLA jeans på insidan av låren
  • brännande skavsår på insidan av låren om jag mot förmodan skulle ha kjol
  • att inte kunna köpa ett par snygga hundförarbyxor (eller vilka kläder som helst…)
  • att ”spilla över” min plats på flyget (inte för att jag flyger särskilt ofta)
  • att bli ledsen när jag ser mig i skyltfönster eller speglar eller fönster
  • att hata att se kort på mig själv i helkropp
  • att inte vilja vara med på kort med min man och dotter och våra hundar
  • att inte orka göra alla saker jag vill göra
  • att ha ont i rygg och knän
  • att inte våga hoppa i Mirandas studsmatta
  • att inte kunna/våga klättra upp i Mirandas loftsäng
  • att inte kunna boka ridsemestrar åt oss för att de ofta ha 90 kilo som maxvikt
  • att ljuga om min vikt för att kunna boka vår bröllopsresa 2013 (kapade 5 kilo för att få åka på ridsemester)
  • att vara rädd för att saker ska gå sönder om jag sätter mig/ställer mig på dem
  • tresiffrigt på vågen

 

Saker jag kommer att sakna:

  • att äta tills jag storknar
  • att inte kunna dricka läsk till maten ibland

 

Tja, det var ju en ganska målande beskrivning av förändringen jag står inför. Inte direkt svårt att gissa om jag tycker det är värt det. Men det är ändå bra för mig att påminna mig om, för ibland kan jag bli lite hysterisk över de två sakerna längst ner och det säger väl egentligen bara något om hur skruvat mitt ätmönster varit och hur stor betydelse jag har låtit det få. Jag äter när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är arg, you name it. Dags att byta ut det mot meningsfulla saker istället och lära mig att njuta av små mängder gott när jag väl äter dem, för jag kan ärligt säga att jag inte direkt känner efter i dagsläget.

Igår handlade vi allt till maten vid hemkomsten. Dels blev det en hel del yoghurt, kvarg, blåbärssoppa och kräm, dels en hel del till de soppor jag ska koka och ha i frysen som mat. Bäst att det är klart innan vi åker på tisdag, så inte jag eller Anders måste stå och laga mat när jag precis kommer hem. Det står att jag ska äta flytande kost i 7-10 dagar, 5-6 mål per dag. Som tur var så är jag duktig på att äta samma sak förhållandevis ofta. När jag bodde i England 2002 levde jag på kokt pasta med smör till både lunch och middag i över en månad… =D

the-gentlemen (1)

Och Charlie-boy var ju LYSANDE i The Gentlemen, precis som övriga i ensemblen och jag lägger ytterligare en Guy Richie-film till listan av favoritfilmer. ”Calm the Ph-uc down.”

En dålig dag.

Igår hade jag en riktigt dålig dag. En sak hände som väckte riktigt gamla demoner och det höll på att riva sönder mig. Jag skulle ha kurs på kvällen och hade tänkt träna mina egna hundar innan, men det slutade med att jag satt på golvet i lokalen och grät. Det enda jag är glad över är att jag satte undan hundarna och inte fortsatte träna bara för att jag egentligen borde ha tränat igår.

Sedan 2010 lever jag med PTSD och panikångest efter saker som hände under några år och som förde mig ner i ett mörkt hål. I början kom panikattackerna ganska ofta, det krävdes inte mycket för att trycket över bröstet skulle öka och det blev svårt att andas. Jag blev väldigt rädd och trodde flera gånger att jag skulle dö, helt ärligt. Så illa är det inte längre, men det är så sällan jag får attacker att jag blir tagen på sängen när symptomen smyger sig på mig. Men nu vet jag att jag inte kommer att dö, att jag bara behöver sätta mig ner och låta stormen dra förbi. Jag har aldrig ätit mediciner för problemen, jag vill veta att jag mår bra på riktigt när jag mår bra. Motion och naturligtvis hälsan i största allmänhet är min räddning.

Jag vet inte om det är all omställning och kaloriunderskottet som gör mig extra sårbar i dagsläget, eller om det är något annat. Men nu måste jag verkligen fokusera på att ta mig igenom kommande vecka, sova mycket och komma ut och röra på mig. Fylla på med mycket av det goda och minska på stress och dåliga vanor. No shit, Sherlock. Det är inte direkt raketforskning. =)

Gänget

Gänget som fyller på med allt det goda

Första vägningen och mätningen

Idag var det dags, första vägningen och mätningen sedan jag påbörjade LCD för en vecka sedan. Även fast jag med all sannolikhet skulle ha gått ner, var jag lite nervös för att kliva på vågen. Det hade jag inte behövt vara – den visade nämligen 115,4 kg, alltså -3,2 kilo på en vecka. =D Det var en skön känsla! Det innebar också att BMI halkade ner under 40-strecket och det tackar jag för! Nedan kommer övriga mått, dock inga bilder idag.

Midja: 111 cm (-4 cm)

Mage: 124 cm (-2,5 cm)

Rumpa: 130 cm (-3 cm)

Lår: 76 cm

Vad: 43,5 cm (-2 cm)

Överarm: 41 cm (-1 cm)

Underarm: 32 cm

Totalt -12,5 cm på en vecka, härligt!

Jag har köpt Weekly Weight Trackers från In This Body I Live och de  kommer att hänga med ett år framöver. De är så himla fina och färgglada!

Ikväll har jag avslutat ytterligare två hundkurser och nu ska jag jobba undan mina undertextningsjobb så att jag är helt ledig när jag väl åker till Stockholm på tisdag. Galen känsla, om en vecka är jag nyopererad! :O

IMG_6612

 

Kuligt!

Nu har jag överlevt snart tre dagar med LCD och det går över förväntan. Första frukosten var ju en katastrof, men med tre msk sockerfritt äppelmos och mängder med kanel går den ner! Om jag äter långsamt, så det får jag ju träna på nu. Den första shaken var heller ingen hit, men nu vet jag att jag vill ha 3 dl vatten att blanda i och då går den ner av bara farten. Jag har nu provat alla ”maträtterna” och de är helt okej alla tre, ingen sticker ut som någon kulinarisk sensation. Anders har fått två utskällningar, annars tycker jag att jag har varit ganska trevlig. Vi får se vad min vän Lena säger när hon åker hem på söndag… =)

Jag följer ganska många andra i samma situation på Instagram och där såg jag en som hade kulor i två glasburkar och flyttade över vartefter kilona försvann. Så igår var jag inne i stan och köpte 40 kulor, som förhoppningsvis ska flyttas från den vänstra burken till den högra.

IMG_6454

Idag ringde de från Capio CFTK och meddelade att mina provsvar hade kommit. Tyvärr spökade mina sköldkörtelprover (jag har hypotyreos) och jag måste tydligen ta nya prover, då de vill kolla fler värden. Jag hoppas verkligen att den här jäkla sjukdomen inte ska sätta käppar i hjulet för min operation, nu när jag är så nära! Jag hoppas på det bästa, papper kommer i början av veckan och sedan får jag ta prover snarast möjligt.

Nu är nästan alla mina kurser avslutade, jag har två kvar på onsdag, sedan blir det lite glesare om dagarna. Jag har iofs en hel del översättningsjobb att få klart före operationen, men jag har inte tagit på mig några nya jobb och det är ju ett framsteg!

LCD, dag 1

Det här inlägget är väldigt naket, både själsligt och kroppsligt, så läs inte vidare om du är känsligt lagd.

Idag var det så dags, både för vägning, mätning och LCD-kost. Jag har inte vägt mig sedan jag var hos plastikkirurgen (120 kg) och igår började jag noja över att jag kanske gått upp ännu mer (pga Farewell Tour till mat…) och att jag skulle tvingas ringa Capio och erkänna det. Att operationen kanske skulle behöva flyttas fram för att jag skulle hinna gå ner mer. Ni hör ju, det var hjärnspöken all over the place. Jag undrade ju igår om jag skulle vakna med mer jävlaranamma och det gjorde jag inte, men det kom när jag ställde mig på vågen!

Vikt: 118,6 (-1,4 kg sedan 191217)                       BMI: 40,6

Byst: 122 cm (kommer inte att ändras så mkt, pga fejk)

Midja: 115 cm

Mage: 126,5 cm

Rumpa: 133 cm (släng er i väggen, Beyoncé och Kim Kardashian!)

Lår: 76 cm

Vad: 45,5 cm

Överarm: 42 cm

Underarm: 32 cm

IMG_6430

Sjuk tanke att jag aldrig mer kommer att väga såhär mycket! Bra, men ändå en märklig tanke. Men det är inte roligt att se bilderna! Det är bara för att ha att jämföra med sedan, det är en fruktansvärt jobbig känsla att lägga upp dem nu.

Resten av dagen gick inte som planerat. Jag började med ”gröten” från iTrim och om jag inte haft bråttom iväg så hade jag nog kunnat få i mig den, men det gick inte. Så till frukost blev det en kopp te och vatten. Jag skulle iväg och träna med hundarna, men bilen betedde sig märkligt så fort vi kom ut på motorvägen, så jag ställde in träningen och åkte till Eva i Åby för att bli upphämtad. Mejlade Calle på Askling och bad att få hämta nya bilen idag, vilket gick bra. Hos Eva gav jag mig först på en blåbärsshake och den var… Blä! Den blev lite bättre när jag hade i mer vatten än vad som stod på påsen. Sedan kom Anders och vi åkte och hämtade nya bilen. Jag bara älskar den! Rue heter hon, efter Rue i ”Hunger Games”. =)

IMG_6394

Till lunch blev det paella och den var helt okej, faktiskt. Den ska jag nog stå ut med att äta fler gånger. Passade på att jobba en del innan det var dags för kvällens kurser, tyvärr hamnade dataväskan med min andra shake i fel bil och jag fick klara mig utan mitt andra mellanmål. Jag ska bättra mig imorgon.

När jag kom hem efter kurserna, hungrig och med lågt blodsocker – då stod Anders och lagade en köttfärssås som doftade himmelskt! Gissa om han fick sig en avhyvling som hette duga… Jag gjorde i ordning min svamppasta från Modifast och den var också helt okej, så det hela känns ju lite lovande. Jag måste dricka mer vatten imorgon, bara fått i mig ca 7,5 dl idag.

Så här dags om två veckor är jag nyopererad. Det är märkligt.

 

Mumsigt!

Idag var jag och hämtade ut min mat för de kommande två veckorna. Två veckor! Det betyder att det är två veckor till operation!!! Galet! Men jag undrar: varför är jag så knäpp att jag nu börjar läsa om problem och komplikationer som andra haft under och efter sina operationer? Sadist? Eller är det en naturlig del av resan, tro? Mamma frågade igår om jag inte ville ändra mig och avboka operationen. Vissa stunder skulle jag helt klart vilja det, jag är inte särskilt förtjust i tanken på att bli sövd och allt runtomkring en operation. Men vad skulle hända då? Jag skulle snart vara här igen och det vill jag verkligen inte. Så, det får bära eller brista, om två veckor är det dags. Punkt. Nu ska jag försöka tänka positivt istället för att gräva ner mig.

Var också och tog blodprover inför operationen och jag brukar vara svårstucken, men idag lyckades de på första försöket. Det var skönt att få det avklarat. Det som gör mest ont är ju att få av det jäkla plåstret som de TEJPAR fast i armen på en! Efter många år med hypotyreos är jag i och för sig van, jag tror rekordet var en kvinna som stack sju (!!!) gånger innan hon hittade något kärl som funkade. Då såg jag nästan ut som en voodoo-docka efteråt!

IMG_6377

Ikväll är det ”sista måltiden” hemma hos svärmor och svärfar, som dessutom kommer att hjälpa till med hundarna när jag är iväg för operationen. Det tackar vi allra ödmjukast för! Vi ska göra våfflor ikväll och sedan är det dags att gå över på LCD och regelbundna måltider. Heja!

”Don’t you wanna get away from the same old part you gotta play

Cause I got what you need, so come with me and take the ride

It’ll take you to the other side” – ”The Other Side”, Hugh Jackman and Zac Efron, ”The Greatest Showman”, 2017