Dygnen i Stockholm – den nakna sanningen

Först: världens största TACK för alla hälsningar och all omtanke under veckan som gått! Jag har läst och tagit till mig allt från er och jag är så glad över att ha så fina människor i min närhet. ❤

Nu är jag hemma, så vi kan konstatera att jag överlevde sövningen, tack och lov! Jag har aldrig varit så rädd för att bli sövd som den här gången, min tredje. Det har hänt så otroligt mycket, så jag tänkte sammanfatta lite grann och så för att komma i takt med bloggen ordentligt. OBS! Här kommer den nakna sanningen utan skönmåleri, läs inte vidare om det inte är din grej!

Jag hade ställt klockan på 05:30 onsdag morgon eftersom jag skulle ta en cocktail piller till frukost tre timmar före op. Jag var en riktig mes när det gällde sådant tidigare, men nu far det ner av bara farten. Lyckades somna en stund till och sedan gick vi upp vid 07:30. Jag duschade än en gång och konstaterade att jag längtar tills jag kommer i hotellens pytteminihanddukar utan att riskera en förargelseväckande beteende-böter! Ni ser ju också hur kaxig jag blev av frukosten i min power pose (blink, Heléne)…

Vi kom till Capio i god tid och jag blev inskriven och fick mitt rum – som hette Chandler!!! Då kände jag att det inte kunde bli bättre, jag älskar Chandler! Vi gick dit och sedan kom sköterskan Leif och sa att det var dags att gå ut och sätta dropp och förbereda för op, vilket innebar att Anders fick gå därifrån. =(

Tyvärr blev jag och mina svårstuckna armar något av en utmaning för Leif och jag kände illamåendet stiga av mitt låga blodsocker, nervositet och ”frukosten”, så jag höll på att slå i backen. Först fick jag sitta med armen i ett handfat för att värma upp blodkärlen, sedan la de mig på en brits och satte kanylen på insidan av underarmen, höger sida och sa: ”Det där får vi ändra senare.” Alla inne på op var snälla mot mig (no shit, Sherlock!) och jag vandrade snart in i dimman.

Jag varnar igen: läs inte vidare om du är känslig.

Vaknade säkert på uppvaket, har inget minne av det, bara av att jag fick gå in till mitt rum där Anders satt och väntade, klockan var typ 12:30. Resten av den dagen är ett enda töcken, jag minns inte ett dyft. Jag vet att Anders åkte hem på eftermiddagen och jag sov. Så fort jag drack något framåt kvällen började jag kräkas och så fortsatte det. Först blod, sedan galla. Trots att jag bara drack en tesked åt gången! Och jag hatar verkligen att kräkas! Så där satt jag , ensam och ledsen och kräktes i en påse. Först blod, sedan galla. Var konstant livrädd att allt nytt och fint skulle gå sönder inuti. Sedan kissade jag på mig. Det var kul… Inte bara en gång heller, måååånga gånger. Mina trosor tog slut, fick sjukhusets snygga i nät och bindor. Tantbindor. Fick kissunderlägg till sängen. Såg ut som en vissen kassler och kände mig ännu peppigare. Men vad gör man inte för fansen, som vi brukar säga? En helt vanlig onsdag, helt enkelt.

Torsdagen kom, trots allt och det var dagen jag fick mer skäll än någonsin tidigare. Jag fick inte i mig tillräckligt av någonting, vare sig vatten eller ”mat” och Leif var inte mild i ordalagen om det. Själv var jag så glad att jag inte kräktes längre, att jag struntade fullkomligt i eventuell uttorkning. Men det gjorde inte han. Det fördes journal över intaget och jag funderade allvarligt på att fejka mina svar för att slippa få mer skäll. Jag är en högpresterande individ som avskyr att göra fel och få skäll. Ännu värre när jag betalat 75 000:- för det… Vi gick ut och gick, hela gänget, jag kanske orkade gå 20 minuter, men gick en eller två gånger till senare på dagen. På eftermiddagen var Leif riktigt barsk mot mig och hotade med att jag skulle få stanna över helgen (tror inte ens de har öppet då…) och så fick jag en påse dropp. De andra sjuksköterskorna var lite mildare och sa att jag inte skulle stressa upp mig över intaget, det är olika för alla hur lång tid det tar att få i  sig allt och komma upp i rätt mängd. Jag pratade med mamma på eftermiddagen och på kvällen Facetajmade jag med Anders, Miranda och hundarna och då kom tårarna. Jag hade sådan hemlängtan och ångrade hela alltihop, det kändes som om jag aldrig skulle få ordning på det. Det enda jag fick i mig och tyckte om var Províva Mango och Actimel. Jag kollade på Efterlyst, I huvudet på en gärningsman och Norrmalmspolisen för att få tiden att gå. Kände mig frusen och het (inte som i sexig…) om vartannat och bad dem ta tempen på mig vid 23:00. Ingen temp och Lena (den snälla nattsköterskan) sa att det var vanligt med skiftningar i temp de första dagarna. Jag hade ganska ont av gasen som de sprutat in i buken under op, den gick inte riktigt ur kroppen i den takt jag skulle ha önskat, men jag var inte värst däran i vårt gäng.

Även fredag morgon grydde och jag blev väckt 06:00 för blodtryck och borttagning av infarten. Då började hoppet vakna om att jag skulle få åka hem och jag skyndade mig upp och kämpade i mig 3 dl dryck fram till 10:00 (målet var 6 dl till 14:00), vilket jag så klart informerade Leif om! Där fick han så han teg! Haha, inte riktigt.

Anders och Miranda kom strax efter 10:00 och jag fick checka ut från Capio CFTK för att åka hem. Som jag grinade när Miranda kom in i rummet! Men när vi väl satt oss i bilen blev alla intryck lite för starka och jag grät flera gånger under hemresan. Anders vet hur mycket jag älskar att åka omkring, så vi tog Utsiktsvägen hem från Järna och skyndade inte. Stannade och handlade i Nyköping, där blev jag yr av allt gående, plus att jag fick titta på när de valde chips och godis till helgen…

Nu är jag som sagt hemma och jag återkommer imorgon med en liten sammanfattning av mina första dygn hemma post-op. ❤

Listor.

Nu är det inte många dagar kvar! Två dagar hemma, en dag i Stockholm och sedan är det onsdag! Jösses, vad fort det har gått. Jag förstår varför landstingen ofta vill att förberedelseperioden ska ta längre tid, men för mig tror jag det här är bättre.

Nästan varje dag kommer jag på saker som jag inte kommer att sakna med att vara så här stor och jag tänkte sammanfatta både det och sådant jag kommer att sakna (om något). Listorna är på intet sätt fullständiga eller absoluta.

Saker jag inte kommer att sakna:

  • att känna magen ta i när jag ska in i duschen hemma
  • gropen i madrassen när jag sovit
  • att behöva vicka mig ner i stolarna på bion
  • att känna mig för stor för bilsätena/skav på bilklädseln
  • hål i ALLA jeans på insidan av låren
  • brännande skavsår på insidan av låren om jag mot förmodan skulle ha kjol
  • att inte kunna köpa ett par snygga hundförarbyxor (eller vilka kläder som helst…)
  • att ”spilla över” min plats på flyget (inte för att jag flyger särskilt ofta)
  • att bli ledsen när jag ser mig i skyltfönster eller speglar eller fönster
  • att hata att se kort på mig själv i helkropp
  • att inte vilja vara med på kort med min man och dotter och våra hundar
  • att inte orka göra alla saker jag vill göra
  • att ha ont i rygg och knän
  • att inte våga hoppa i Mirandas studsmatta
  • att inte kunna/våga klättra upp i Mirandas loftsäng
  • att inte kunna boka ridsemestrar åt oss för att de ofta ha 90 kilo som maxvikt
  • att ljuga om min vikt för att kunna boka vår bröllopsresa 2013 (kapade 5 kilo för att få åka på ridsemester)
  • att vara rädd för att saker ska gå sönder om jag sätter mig/ställer mig på dem
  • tresiffrigt på vågen

 

Saker jag kommer att sakna:

  • att äta tills jag storknar
  • att inte kunna dricka läsk till maten ibland

 

Tja, det var ju en ganska målande beskrivning av förändringen jag står inför. Inte direkt svårt att gissa om jag tycker det är värt det. Men det är ändå bra för mig att påminna mig om, för ibland kan jag bli lite hysterisk över de två sakerna längst ner och det säger väl egentligen bara något om hur skruvat mitt ätmönster varit och hur stor betydelse jag har låtit det få. Jag äter när jag är ledsen, när jag är glad, när jag är arg, you name it. Dags att byta ut det mot meningsfulla saker istället och lära mig att njuta av små mängder gott när jag väl äter dem, för jag kan ärligt säga att jag inte direkt känner efter i dagsläget.

Igår handlade vi allt till maten vid hemkomsten. Dels blev det en hel del yoghurt, kvarg, blåbärssoppa och kräm, dels en hel del till de soppor jag ska koka och ha i frysen som mat. Bäst att det är klart innan vi åker på tisdag, så inte jag eller Anders måste stå och laga mat när jag precis kommer hem. Det står att jag ska äta flytande kost i 7-10 dagar, 5-6 mål per dag. Som tur var så är jag duktig på att äta samma sak förhållandevis ofta. När jag bodde i England 2002 levde jag på kokt pasta med smör till både lunch och middag i över en månad… =D

the-gentlemen (1)

Och Charlie-boy var ju LYSANDE i The Gentlemen, precis som övriga i ensemblen och jag lägger ytterligare en Guy Richie-film till listan av favoritfilmer. ”Calm the Ph-uc down.”

En dålig dag.

Igår hade jag en riktigt dålig dag. En sak hände som väckte riktigt gamla demoner och det höll på att riva sönder mig. Jag skulle ha kurs på kvällen och hade tänkt träna mina egna hundar innan, men det slutade med att jag satt på golvet i lokalen och grät. Det enda jag är glad över är att jag satte undan hundarna och inte fortsatte träna bara för att jag egentligen borde ha tränat igår.

Sedan 2010 lever jag med PTSD och panikångest efter saker som hände under några år och som förde mig ner i ett mörkt hål. I början kom panikattackerna ganska ofta, det krävdes inte mycket för att trycket över bröstet skulle öka och det blev svårt att andas. Jag blev väldigt rädd och trodde flera gånger att jag skulle dö, helt ärligt. Så illa är det inte längre, men det är så sällan jag får attacker att jag blir tagen på sängen när symptomen smyger sig på mig. Men nu vet jag att jag inte kommer att dö, att jag bara behöver sätta mig ner och låta stormen dra förbi. Jag har aldrig ätit mediciner för problemen, jag vill veta att jag mår bra på riktigt när jag mår bra. Motion och naturligtvis hälsan i största allmänhet är min räddning.

Jag vet inte om det är all omställning och kaloriunderskottet som gör mig extra sårbar i dagsläget, eller om det är något annat. Men nu måste jag verkligen fokusera på att ta mig igenom kommande vecka, sova mycket och komma ut och röra på mig. Fylla på med mycket av det goda och minska på stress och dåliga vanor. No shit, Sherlock. Det är inte direkt raketforskning. =)

Gänget

Gänget som fyller på med allt det goda

Poughkeepsie!

https://allymcbeal.fandom.com/wiki/John_Cage

Min bästa vän sa en gång att jag har aktivitetstourettes och det är i all ärlighet en ganska träffande beskrivning. Jag tycker om att ha mycket att göra, jag är van vid att ha mycket att göra. Efter att ha vuxit upp på en hästgård och hållit på med hästar hela livet så är jag van vid två saker: det finns alltid något att göra och det finns alltid några vars behov går före mina egna. Båda delarna lever kvar i mig trots att jag inte längre håller på med hästar.

När hon sa just ‘aktivitetstourettes’ så tänkte jag direkt på John Cage, briljant porträtterad av Peter MacNicol, i teveserien Ally McBeal, om någon minns den. Jag älskade allt med den serien och framförallt John med sin tourettes, som får honom att utropa ”Poughkeepsie!” och andra skojigheter i tid och otid.

Anyhow, jag skriker inte ut saker i tid och otid, men jag har en förmåga att dra igång        1 000 projekt och hoppa på utbildningar och andra saker hela tiden. Allt sådant är väldigt roligt och givande, men jag är dålig på att se till att det finns en balans mellan jobb (jag driver två företag), hobby, familj och återhämtning. I slutändan blir många saker halvdant gjorda, eftersom jag precis som alla andra bara får 24 timmar per dygn (även om vissa tror att jag har fler…). Det är ingen rolig känsla och när jag börjar bli mer ärlig mot mig själv så innebär en hel del av sakerna en mental stress för mig och det är verkligen inte bra.

För mig är den här resan en omstart på alla plan, där jag ska lära mig att ta hand om mig själv och se till att jag mår bra. För att åstadkomma det behöver jag rensa bort sådant som gör mig stressad eller inte ger mig tillräckligt för tiden det tar upp. Nedan kommer min nya prioriteringslista (som den ser ut i mitt huvud idag):

  • familj: jag ska bli bättre på att hålla helgerna och resorna rena från jobb. Det är en av nackdelarna med att vara egenföretagare och frilansare – jag kan jobba närsomhelst och varsomhelst och det har jag gjort hittills. Men jag vill kunna umgås med Anders och Miranda fredag-söndag utan att sitta och jobba några timmar här och där.
  • hundarna: jag vill bli bättre på att fokusera vår träning så att den blir effektiv och rolig, samt se till att alla fyra får det de behöver i träningsväg. Bli mer strukturerad, planera och utvärdera bättre. Jag kommer att lägga vårt fokus på lydnad, spår och apportering, samt en del nose work.
  • sömn: min pappa fick cancer första gången 2009/2010. Fram till att han gick bort i december 2015 sov jag med mobilen på intill sängen för att kunna svara om han behövde hjälp med något, eller om de ringde från sjukhuset när han var där. Sedan dess har jag haft svårt med sömnen. Jag har dessutom sedan jag startade mitt ena företag 2016 haft svårt för att tacka nej till jobb och jobbat många nätter. Nu är mitt mål åtta timmars sömn per natt minst fem nätter i veckan.
  • kost: det är väl kanske uppenbart, men kosten kommer att läggas om helt och här får fokus ligga på att lära mig att äta 5-6 mål per dag, samt att låta måltiderna ta lång tid. Jag måste även bli bättre på att dricka vatten.
  • motion: jag är bra på att röra på mig tillräckligt redan nu, men jag vill hitta en rutin som fungerar där jag prioriterar motionen framför ex. jobb. Mitt jobb som översättare är så himla stillasittande, så jag behöver få in rörelse både före, under och efter arbetet. Jag vill även börja med funktionell styrketräning igen. Och löpträning! Som jag älskar att springa, få saker gör mig så lycklig som ett riktigt bra löppass.
  • yoga: jag började med yoga via Mary Ochsners app i september 2019 och yogade i princip varje dag fram till december. Det förändrade mitt liv, min ryggsmärta försvann nästan helt och hållet och min andning blev oerhört mycket bättre. Sedan dess har jag inte yogat alls och jag vill tillbaka till att yoga ett pass om dagen igen.
  • pussel: jag älskar att pussla och det ger mig så mycket. Det vill jag ta vara på och ha som något konstant i livet. Det är svårt när det inte finns plats att ha framme, men jag jobbar på det.
  • läsa: sedan jag var liten har jag varit en äkta bokmal, men med arbete och allt annat har tiden för läsning försvunnit. Mitt mål är nu att läsa minst 15 minuter per dag.

Det här innebär också att jag väljer bort en hel del saker och i första hand är det specialsöket med Storma som ryker, samt att jag kommer att ta på mig mindre jobb. Det är jätteroligt att få förfrågningar om att hålla kurser på olika ställen, men varje helg jag åker bort är en helg jag förlorar med Anders, Miranda och mina egna hundar, så det kommer inte att vara med på listan under 2020.

Det här är planen och imorgon ska jag titta på hur jag ska lägga upp planeringen för att det ska bli bra, både på detaljnivå och lite mer grovt planerat. Skojigt!

Vad har jag gett mig in på?

IMG_6322

Jag tyckte jag var smart när jag tog ett steg i taget och bara läste informationen från Capio som gällde fram till operationen femtioelva gånger – inte den som gällde livet efter operationen… Det var fel av mig, kan jag säga. Igår kväll lusläste jag alla dokumenten och framförallt de om kosthållningen veckorna närmast inpå operationen och fram till att jag kan äta ”normalt” igen, vilket kan dröja upp till ett år efter operationen. Jeez… Bilden ovan speglar hur jag kände efter att ha läst alltihop. Egentligen förstår jag vikten av det och att det verkligen är där det stora arbetet börjar och där det kommer att ligga, att jag måste lära om mina taskiga ätmönster och vanor, men ändå. Jag ska äta 5-6 mål om dagen fördelat på tre huvudmål och 2-3 mellanmål, huvudmålen ska ta ca 30 minuter att äta upp, mellanmålen 15-20 minuter, jag kan inte dricka samtidigt som jag äter, utan vätskan ska intas separat, gärna med 30 minuters väntan före och efter maten… Jag kommer inte ha tid att göra annat än att äta och dricka! Hur ska jag få något jobb gjort?! Jag som är runt och gör saker hela dagarna, håller kurser, tränar och motionerar hundar, driver företag… Skulle behöva skriva till typ Hogwarts och be dem om en kurs i mellanmålstrolleri, någon bra trollformel som trollar fram perfekta mellanmål vid lämpliga tidpunkter. Jag kommer att behöva vara strukturerad och planerad in absurdum känner jag, i alla fall till en början. Typ Skalman-style med mat- och sovklocka och verkligen ruta in livet utifrån mina måltider. Måste också skaffa schyssta strategier för att få måltiderna att vara den utsatta tiden – i dagsläget kör jag mest ”fortast vinner” och skyfflar in det som finns på tallriken! Kanske inte någon hållbar strategi med bara 25 % magsäck… Tips mottages gärna på smarta sätt att få måltiderna att ta längre tid, även om jag har en mamma som äter långsammare än de flesta i världen. Jag har en del tankar: sudoku, korsord, läsa en bok, pussla, rita… Vad tror ni?

Ikväll har vi varit och ätit jättegod buffé med finaste vännerna Mackan och Kia, det var alldeles för längesen vi sågs! Det var kanske min sista buffé. Så känner jag med all mat just nu, det är någon slags Farewell Tour jag håller på med. Det är nog en psykologisk grej och jag fattar att det är fjantigt att ”sörja” all mat jag inte kommer att kunna äta, men så är det. Det går säkert över.

Jag har också tänkt mycket på det här med att vara ego. När jag var barn blev jag ofta beskylld för att vara egoistisk, mest för att jag var ensambarn och fick det mesta jag ville ha och för att jag/vi hade hästar. Det där har hängt med mig i alla år och för mig har ego varit ett fult ord, något negativt. Men grejen är att jag känner få som är så o-ego som jag är, helt ärligt. Jag tänker nästan alltid på alla andra före mig själv, vill att alla andra ska ha det bra och ibland blir det så vansinnigt fel. Som de här två dagarna. Jag skulle på fortbildning med hundarna i Örebro, det är egentligen det allra bästa jag vet. Men eftersom Miranda blev ledsen när jag sa att jag skulle åka bort, så tog jag med henne och det har inte gått helt smidigt, kan jag säga. Så jag känner att jag har inte presterat på topp med hundarna och jag har varit grinig och kort mot Miranda för att hon ”stört” min egentid. Det hade helt enkelt varit bättre att vara ”ego” och låtit henne vara kvar hemma. Ett av målen med den här resan är att bli bättre på att ta hand om mig själv, för att kunna ta hand om andra, om inte annat. Pappa sa alltid: ”Hellre äter jag själv än jag ser mina barn svälta”, och det ligger något i det. För om jag inte tar hand om mig själv, så kan jag inte heller ta hand om andra.

Men, träningen idag var också som balsam för själen och jag vill rikta ett stort tack till Elin på Tassa Rätt som stått ut med mig idag, trots att jag stundtals var lite disträ! Vi tar nya tag imorgon. ❤

Också så evigt tacksam över kvällens samtal med kloka, kloka Kia. Hon har väckt tankar hos mig som ska få landa innan jag berättar om dem, men jag känner så innerligt att det är rätt väg för mig. Tack för din vishet. ❤

Beslutet…

Innan jag börjar med dagens text, vill jag berätta att gick och satte mig i sovrummet och grät direkt när jag tryckt ”Publicera” igår kväll. Det är en fruktansvärd och jobbig känsla att göra allt detta offentligt. Jag satte ord på allt det jobbiga för Anders: ”Tänk dig att berätta för hela världen om det du avskyr allra mest med dig själv.” Och så känns det verkligen, som om de jag träffar kommer att tycka annorlunda om mig nu när de vet vad jag väger, som om de inte sett min kropp tidigare. Men, efter alla tårar hörde jag återigen det som säkert kommer att bli mitt mantra: ”Om inte jag, vem?” Så jag tar en dag i taget och försöker komma ihåg det. Men det är ironiskt att jag, som är så feg och som avskyr kritik, utsätter mig för detta.

Insåg att jag glömde få med crescendot i hela min misslyckade viktkamp på egen hand igår: i januari 2019 halkade jag så illa i en trappa utomhus att jag föll och bröt vänsterfoten på två ställen. Tiden i gips och efter operationen gick hårt åt mig, såväl fysiskt som psykiskt. Jag är inte van vid och tycker inte om att vara beroende av hjälp från andra på daglig basis och med en fot i paket ar jag helt klart det. Samma mörker kom över mig som när jag var höggravid och inte kunde motionera dagligen. Tyvärr var jag inte stark nog mentalt att sköta kosten under den här mycket stillasittande perioden och det är naturligtvis en av anledningarna till att jag hamnat här.

Nåväl, där vi avslutade igår var två möten inbokade och först ut var telefonmötet med Ashok Gadré på CFTK Capio i Stockholm. Och en sak vill jag göra klart innan någon kommenterar på det: jag är fullt medveten om att alla aktörer i den privata sektorn drivs av ekonomiska skäl till att vilja ”hjälpa” mig. Men det gör dem varken till onda människor eller dåliga kirurger. Ashok var i alla fall den absolut trevligaste och förtroendeingivande person inom sjukvården jag pratat med på länge. Jag hade läst på så gott jag kunde, både om överviktsoperationer i allmänhet och om Capio CFTK i synnerhet, jag hade mina frågor och anteckningar framför mig när jag ringde.

IMG_5635

Ashok svarade snällt på mina tusen frågor, som han säkert fått tusen gånger tidigare, och jag berättade att jag hade en tid bokad på vårdcentralen. Han tyckte att jag skulle gå på den, eftersom det handlar om en hel del pengar och det naturligtvis vore en fördel att få den betald av landstinget. Jag fick tid för ett samtal med deras koordinator för att boka in en operationstid om jag ville gå vidare den vägen. Efter samtalet hade jag inget annat än positiva känslor inför att göra operationen hos dem.

Fredagen någon vecka senare var det dags för min tid på vårdcentralen och naturligtvis kom den där snygga AT-läkaren som jag svär på inte finns annat än i Grey’s Anatomy och liknande tv-serier. Jättekul att få honom i just det här ärendet! 😦 Han var i alla fall väldigt trevlig, om än lite nervös och kanske inte riktigt lika insatt i överviktsoperationer som jag var i min bubbla. Men vi pratade igenom det som skulle pratas igenom och vägde och mätte mig. När han sa: ”169 cm, känns det bekant?” så blev jag så arg! ”Nej, jag är 171 cm, så vitt jag vet!” muttrade jag surt. Jag kände att det var droppen som fick bägaren att rinna över, om jag nu blivit två centimeter kortare dessutom! ”Det står 169 cm här i alla fall”, sa han lite försynt. Det gick visst inte att muta till sig några cm heller… Efter alla vidare undersökningar meddelade han att han kunde skriva en remiss åt mig och att han inte riktigt visste hur lång tid det skulle ta därefter. Han visste inte heller om landstinget erbjöd sleeve eller bara bypass, så det fick jag ta med sjukhuset när de ringde.

På måndagen ringde de från sjukhuset! Det var snabbt marscherat! Kvinnan informerade mig om att man i vårt landsting endast får bypass-operation, om man inte ingår i en studie där man kan lottas en sleeve. Men man får inte bestämma själv och får först på operationsdagen veta vilken operation man får. Jag tackade henne för samtalet och sa att jag då inte var intresserad av att göra operationen via dem.

När jag la på strömmade tårarna nedför mina kinder, tårar av lättnad, glädje och lite rädsla inför vad som just blivit verklighet. Jag är så tacksam att de ringde så snabbt, så jag kunde släppa det och gå vidare. Nu hade jag försökt och kunde fokusera på vägen framåt. Det kanske låter extremt tjurskalligt att vägra en bypass, som faktiskt är den vanligaste operationen i dagsläget, och jag är på intet sätt någon expert, men jag har hela tiden haft en stark känsla för att det är sleeve jag vill göra. För er som inte är insatta så är skillnaden (i grova drag) att man vid en sleeve inte ”kopplar om” något inuti magen, utan man tar bort 75 % av magsäcken helt och hållet. Vid en bypass kopplar man bort stora delar av magsäcken samt tunntarmen, men allt sitter kvar i magen. Vid en sleeve-operation finns inte den risk för tarmvred som en bypass medför, samt att man sett färre patienter som fått besvär med s.k. dumpning (när maten når tarmen för fort och man mår illa) samt mindre mindre mineral- och vitaminbrist. Vad jag kunnat läsa mig till kan det eventuellt finnas en lite sämre viktminskning när man väljer en sleeve-operation, men jag är villig att ta chansen.

Många tycker att det är mycket pengar och det är det absolut! Jag är glad att jag har den ekonomiska möjligheten att göra den här investeringen för min hälsa. ”På skoj” räknade jag ut att jag rökt cigaretter för 180 000:- under mina år som rökare (rökfri sedan 2012). Om man jämför med att en gastric sleeve kostar ca 75 000:- och bidrar till bättre hälsa, så är det en no brainer, tycker jag! Men fortfarande en jättestor investering som inte ska slösas bort. Och, jag är väldigt medveten om att operationen inte är någon magisk lösning på alltihop, utan ett väldigt bra verktyg. Jag måste fortfarande göra jobbet med att lägga om mina val och vanor, även om vissa tycker att man fuskar när man väljer en operation. Det är sant att jag kanske skulle kunnat göra samma resa på egen hand, men det hade tagit många år och jag vill leva nu. För varje år de här kilona sitter kvar ökar risken för de följdsjukdomar som finns och jag vet värdet av att uppskatta det liv jag fått. Det blir en lång historia som vi får ta en annan gång. =)

”Well I know what’s right, I got just one life

In a world that keeps on pushin’ me around

But I’ll stand my ground, and I won’t back down” – I Won’t Back Down, Tom Petty

G.A.M.E O.V.E.R

Torsdagen den 19:e december 2019 förändrades mitt liv för alltid och jag tänker ofta på det som ett före och efter det datumet, därav det något dramatiska titeln på inlägget. För det blev en mental game over och en väldigt väldefinierad början på något nytt.

Från att ha varit en vältränad hästtjej som alltid varit väldigt aktiv och hållit igång hela dagarna och ridit flera hästar om dagen, har jag sedan tio år tillbaka kämpat med extrem övervikt, då jag fick en snabb viktuppgång från 86 kilo till 99 kilo på bara ett halvår. Visst, 86 kilo är ingen lättviktare, men jag var nöjd med mig själv, mådde bra och var stark i kroppen. Efter det gick det utför, fast uppåt. Jag diagnosticerades med hypotyreos 2012 och har ätit Levaxin i olika doser sedan dess, utan någon märkbar förbättring. Under min graviditet gick jag upp till hisnande 120 kilo, men märkligt nog var jag friskare än någonsin. Barnmorskan var nästan säker på att jag skulle få graviditetsdiabetes, men jag hade bättre värden än de flesta när jag testades för det. Efter graviditeten kom jag aldrig ner till mindre än 100 kilo. Jag har tränat för PT flera gånger i veckan, både IRL och online,  jag har löptränat tre pass per vecka, varav ett långpass på 1 mil, jag har tränat spinning, step och core på Friskis, jag har ätit enligt i princip efter varenda diet som finns. Ingenting har fungerat på lång sikt och det är delvis jag som inte orkat hänga i och istället gett upp. Det finns många orsaker till att det blivit såhär, men jag vill blicka framåt, agera och leva nu, inte i det förflutna. Men, jag är väldigt medveten om att det finns bitar i det hela som jag måste ta itu med även framöver.

Nedan är bilder på mig från ca 2002 till 2017, skillnaden är 15 år och ca 40 kilo.

Både kropp och själ har tagit stryk av detta. Jag har jobbat med hästar i många år och haft häst och ridit i princip varje dag sedan jag var sex år gammal, min kropp har varit stark och uthållig. Jag har varit (och är innerst inne) en väldigt glad, positiv och social person. Men ju fler kilon som lagts på, desto mer har jag dragit mig undan. Jag tycker det är jobbigt att umgås med vänner och familj eftersom jag mår så dåligt över hur jag ser ut idag, även om ingen av dem jag umgås med någonsin sagt ett ord om min vikt. Jag AVSKYR speglar, kameror, skyltfönster, omklädningsrum, stränder, you name it. För inget av det jag ser stämmer överens med den jag innerst inne är. Det vill jag ha sagt – jag dömer inte andra för deras vikt eller hur deras kroppar ser ut, jag pratar om mig och min kropp. Om man mår bra och är nöjd med sig själv så awesome! Men så känner inte jag. Och, jag är verkligen inte snäll mot mig själv nu för tiden, för jag tycker inte om den jag blivit. Ändå har min kropp snällt stått ut med allt jag utsatt den för, främst i form av fysisk belastning, för lite sömn och dålig mat. Jag tror att det delvis är därför det gått så här långt, för jag har kunnat vara hyfsat aktiv hela vägen fram. Jag har kunnat löpträna, styrketräna, rida (om än med taskig balans…) och vandra med hundarna i timmar. Men det har börjat ta emot. Rygg och knän gör vansinnigt ont efter fysisk ansträngning, andningen blir snabbare tung och ansträngd idag. Det gör mig lite rädd, för jag har så ofantligt mycket liv kvar att leva.

Lite naivt bokade jag därför en tid hos en plastikkirurg i december, på Art Clinic där jag gjorde min bröstförstoring 2004, den här gången för en konsultation gällande bukplastik och bröstförminskning. Min man skulle följa med och jag var väldigt nervös när vi gick och la oss kvällen innan och sa: ”Tänk om han säger att jag är för tjock för att opereras?” ”Nej”, sa min man, ”då jobbar han ju i helt fel bransch.” Dagen kom och vi åkte dit. Jag fick fylla i ett formulär och sätta mig och vänta en stund. Plastikkirurgen kom och vi gick till hans kontor. Efter lite småprat fick jag ställa mig på vågen och jag sa att jag helst inte vill veta vad jag väger och tittade rakt upp i taket. ”Det blir 120 kilo utan kläder”, konstaterade han. Det var som en käftsmäll och det blev helt tomt i huvudet på mig. Jag drabbades av panik inombords och en känsla av hjälplöshet genomfor mig. Vi satte oss igen och han räknade ut att jag hade 40,7 i BMI och skrev ner båda siffrorna på en gul post-it och gav mig. Sedan förklarade han att de inte skulle ta risken med att operera mig, deras gräns gick vid 28 i BMI, så jag var inte bara lite över gränsen heller… Han frågade om jag inte tänkt på hälsoriskerna med min övervikt, att jag faktiskt riskerade att förkorta mitt liv om jag inte gjorde något åt min vikt. Då var det som om ett svart hål öppnade sig och här någonstans kom känslan av G.A.M.E O.V.E.R. Men sedan började han berätta om överviktsoperationer och vilka alternativ jag hade med att gå via landstinget eller att betala för operationen själv. Han var väldigt saklig och även om det kändes sjukt jobbigt och så hårt just då, så var det nog precis vad jag behövde. Någon som inte lindade in sanningen i bomull, någon som vågade tala om för mig om var jag stod idag och var jag kunde välja att gå härnäst.

Lite yr och förkrossad gick jag ut och mötte min man, och väl ute i bilen bröt jag ihop. Så mycket rädsla, skam, oro, ilska, förtvivlan, hjälplöshet och ren chock. Tårarna bara forsade och jag försökte återberätta allt för Anders. På vägen hem igen ringde jag vårdcentralen och bokade in tid för konsultation, fick tid i januari. Jag googlade även allt jag kunde hitta om överviktsoperationer inom den privata sektorn och insåg (med en del tidigare information) att jag ville göra en gastric sleeve och inte en gastric bypass och jag fastnade för Capio CFTK i Stockholm, så någon dag senare bokade jag in en telefonkonsultation med dem också. Mitt enda löfte till mig själv var att nästa steg på den här resan från och med nu hela tiden skulle vara bokat. Jag skulle inte ge mig själv chansen att backa ur, att gömma mig och fortsätta på samma förödande väg.

Nedan är bilder som vi tog samma dag när vi kom hem. 120 kilo/BMI 40,7

”I am brave, I am bruised

I am who I’m meant to be, this is me”

– This is Me, Keala Settle, The Greatest Showman