Första vägningen och mätningen post-op.

Idag är det en vecka sedan jag opererade mig! Heeeelt galet, hur har det gått så fort?

Som jag skrev förra veckan, så var vågen på Capio inte lika snäll som den jag har här hemma, utan den visade 118,4 kg, medan min visade ca 4 kilo mindre… Jag hade redan innan beställt en ny våg som prenumerationspresent från iForm och väntade in den. Den kom igår och den mäter även BMI, kroppsfett och andra parametrar och den har såklart en fiffig app, som alla andra apparater nuförtiden.

Nåväl, eftersom det är en vecka sedan jag opererade mig och jag har vägt mig på onsdagar ett tag, så tänker jag fortsätta med det. Hur länge vet jag inte, tills jag är viktstabil troligtvis. Jag vill inte bli någon slav under vågen, samtidigt som jag vill se om det går åt rätt håll eller står still. Det är en fin balans, men än så länge känner jag inte att det är något negativt som skapar stress. Hamnar jag i det läget lär jag få omvärdera saker och ting.

Det här är i alla fall veckans värden, utifrån vikten på sjukhuset förra veckan.

Vikt: 112,8 kilo  (-5,6 kilo)         BMI: 38,5

Midja: 101 cm (-9 cm)      Mage: 121 cm (-4,5 cm)    Rumpa: 128 cm (1 cm)

Lår: 74 cm (-2 cm)       Arm: 41 cm (+/- 0)

IMG_6794

Alltså, yeeeeehaaaaw! På en vecka! (Jag vägde mig även på gamla vågen och den visade 108,8, vilket var -5,2 på den, så neråt har det gått.) Nu är jag helt på det klara med att det inte är så här min resa kommer att se ut, men det var en jävla skön känsla. Det var en mental vinst, över vågen och över oron att operationen kanske inte skulle funkat för mig. Jag har ju ätit oerhört lite sedan operationen, så det är inte konstigt, men ändå skönt.

Den största vinsten kom jag dock att tänka på imorse: ingen värk i fingrarna. Mina leder värker och knakar något enormt när jag vaknar, men det gjorde de inte idag. Vi får se om det var för att jag inte ätit socker på tre veckor eller om det var för att jag inte jobbat med datorn så mycket den senaste veckan. Hoppas på det förstnämnda, det andra blir svårare att ändra på.

En annan vinst är ett inre lugn, en vilja och ork att göra saker som är bra för mig och hela familjen. Som igår, då åkte jag in och köpte en bokashi för att börja göra egen jord till våra odlingar som (förhoppningsvis) kommer igång senare i vår. =) Jag gjorde mat åt Miranda och Anders, sedan fick Anders göra mat åt mig för jag blev för trött. Jag tar mig tid att gå och håller mina minst 5 000 steg den här veckan. Nästa vecka ska jag öka till 7 500 steg.

Igår ringde jag och bokade tid för att ta bort agrafferna, så nästa tisdag ska jag till vårdcentralen. När de är borttagna, om allt ser bra ut, tänker jag börja med yogan igen och köra den i två veckor innan jag drar igång med styrketräningen. ❤

Det ösregnar ute nu och morgonens promenad skjuts fram till eftermiddagen som lovat sol. Jag är lojal mot målet, men fan inte dumdristig. =)

Dygnen i Stockholm – den nakna sanningen

Först: världens största TACK för alla hälsningar och all omtanke under veckan som gått! Jag har läst och tagit till mig allt från er och jag är så glad över att ha så fina människor i min närhet. ❤

Nu är jag hemma, så vi kan konstatera att jag överlevde sövningen, tack och lov! Jag har aldrig varit så rädd för att bli sövd som den här gången, min tredje. Det har hänt så otroligt mycket, så jag tänkte sammanfatta lite grann och så för att komma i takt med bloggen ordentligt. OBS! Här kommer den nakna sanningen utan skönmåleri, läs inte vidare om det inte är din grej!

Jag hade ställt klockan på 05:30 onsdag morgon eftersom jag skulle ta en cocktail piller till frukost tre timmar före op. Jag var en riktig mes när det gällde sådant tidigare, men nu far det ner av bara farten. Lyckades somna en stund till och sedan gick vi upp vid 07:30. Jag duschade än en gång och konstaterade att jag längtar tills jag kommer i hotellens pytteminihanddukar utan att riskera en förargelseväckande beteende-böter! Ni ser ju också hur kaxig jag blev av frukosten i min power pose (blink, Heléne)…

Vi kom till Capio i god tid och jag blev inskriven och fick mitt rum – som hette Chandler!!! Då kände jag att det inte kunde bli bättre, jag älskar Chandler! Vi gick dit och sedan kom sköterskan Leif och sa att det var dags att gå ut och sätta dropp och förbereda för op, vilket innebar att Anders fick gå därifrån. =(

Tyvärr blev jag och mina svårstuckna armar något av en utmaning för Leif och jag kände illamåendet stiga av mitt låga blodsocker, nervositet och ”frukosten”, så jag höll på att slå i backen. Först fick jag sitta med armen i ett handfat för att värma upp blodkärlen, sedan la de mig på en brits och satte kanylen på insidan av underarmen, höger sida och sa: ”Det där får vi ändra senare.” Alla inne på op var snälla mot mig (no shit, Sherlock!) och jag vandrade snart in i dimman.

Jag varnar igen: läs inte vidare om du är känslig.

Vaknade säkert på uppvaket, har inget minne av det, bara av att jag fick gå in till mitt rum där Anders satt och väntade, klockan var typ 12:30. Resten av den dagen är ett enda töcken, jag minns inte ett dyft. Jag vet att Anders åkte hem på eftermiddagen och jag sov. Så fort jag drack något framåt kvällen började jag kräkas och så fortsatte det. Först blod, sedan galla. Trots att jag bara drack en tesked åt gången! Och jag hatar verkligen att kräkas! Så där satt jag , ensam och ledsen och kräktes i en påse. Först blod, sedan galla. Var konstant livrädd att allt nytt och fint skulle gå sönder inuti. Sedan kissade jag på mig. Det var kul… Inte bara en gång heller, måååånga gånger. Mina trosor tog slut, fick sjukhusets snygga i nät och bindor. Tantbindor. Fick kissunderlägg till sängen. Såg ut som en vissen kassler och kände mig ännu peppigare. Men vad gör man inte för fansen, som vi brukar säga? En helt vanlig onsdag, helt enkelt.

Torsdagen kom, trots allt och det var dagen jag fick mer skäll än någonsin tidigare. Jag fick inte i mig tillräckligt av någonting, vare sig vatten eller ”mat” och Leif var inte mild i ordalagen om det. Själv var jag så glad att jag inte kräktes längre, att jag struntade fullkomligt i eventuell uttorkning. Men det gjorde inte han. Det fördes journal över intaget och jag funderade allvarligt på att fejka mina svar för att slippa få mer skäll. Jag är en högpresterande individ som avskyr att göra fel och få skäll. Ännu värre när jag betalat 75 000:- för det… Vi gick ut och gick, hela gänget, jag kanske orkade gå 20 minuter, men gick en eller två gånger till senare på dagen. På eftermiddagen var Leif riktigt barsk mot mig och hotade med att jag skulle få stanna över helgen (tror inte ens de har öppet då…) och så fick jag en påse dropp. De andra sjuksköterskorna var lite mildare och sa att jag inte skulle stressa upp mig över intaget, det är olika för alla hur lång tid det tar att få i  sig allt och komma upp i rätt mängd. Jag pratade med mamma på eftermiddagen och på kvällen Facetajmade jag med Anders, Miranda och hundarna och då kom tårarna. Jag hade sådan hemlängtan och ångrade hela alltihop, det kändes som om jag aldrig skulle få ordning på det. Det enda jag fick i mig och tyckte om var Províva Mango och Actimel. Jag kollade på Efterlyst, I huvudet på en gärningsman och Norrmalmspolisen för att få tiden att gå. Kände mig frusen och het (inte som i sexig…) om vartannat och bad dem ta tempen på mig vid 23:00. Ingen temp och Lena (den snälla nattsköterskan) sa att det var vanligt med skiftningar i temp de första dagarna. Jag hade ganska ont av gasen som de sprutat in i buken under op, den gick inte riktigt ur kroppen i den takt jag skulle ha önskat, men jag var inte värst däran i vårt gäng.

Även fredag morgon grydde och jag blev väckt 06:00 för blodtryck och borttagning av infarten. Då började hoppet vakna om att jag skulle få åka hem och jag skyndade mig upp och kämpade i mig 3 dl dryck fram till 10:00 (målet var 6 dl till 14:00), vilket jag så klart informerade Leif om! Där fick han så han teg! Haha, inte riktigt.

Anders och Miranda kom strax efter 10:00 och jag fick checka ut från Capio CFTK för att åka hem. Som jag grinade när Miranda kom in i rummet! Men när vi väl satt oss i bilen blev alla intryck lite för starka och jag grät flera gånger under hemresan. Anders vet hur mycket jag älskar att åka omkring, så vi tog Utsiktsvägen hem från Järna och skyndade inte. Stannade och handlade i Nyköping, där blev jag yr av allt gående, plus att jag fick titta på när de valde chips och godis till helgen…

Nu är jag som sagt hemma och jag återkommer imorgon med en liten sammanfattning av mina första dygn hemma post-op. ❤

Första vägningen och mätningen

Idag var det dags, första vägningen och mätningen sedan jag påbörjade LCD för en vecka sedan. Även fast jag med all sannolikhet skulle ha gått ner, var jag lite nervös för att kliva på vågen. Det hade jag inte behövt vara – den visade nämligen 115,4 kg, alltså -3,2 kilo på en vecka. =D Det var en skön känsla! Det innebar också att BMI halkade ner under 40-strecket och det tackar jag för! Nedan kommer övriga mått, dock inga bilder idag.

Midja: 111 cm (-4 cm)

Mage: 124 cm (-2,5 cm)

Rumpa: 130 cm (-3 cm)

Lår: 76 cm

Vad: 43,5 cm (-2 cm)

Överarm: 41 cm (-1 cm)

Underarm: 32 cm

Totalt -12,5 cm på en vecka, härligt!

Jag har köpt Weekly Weight Trackers från In This Body I Live och de  kommer att hänga med ett år framöver. De är så himla fina och färgglada!

Ikväll har jag avslutat ytterligare två hundkurser och nu ska jag jobba undan mina undertextningsjobb så att jag är helt ledig när jag väl åker till Stockholm på tisdag. Galen känsla, om en vecka är jag nyopererad! :O

IMG_6612

 

LCD, dag 1

Det här inlägget är väldigt naket, både själsligt och kroppsligt, så läs inte vidare om du är känsligt lagd.

Idag var det så dags, både för vägning, mätning och LCD-kost. Jag har inte vägt mig sedan jag var hos plastikkirurgen (120 kg) och igår började jag noja över att jag kanske gått upp ännu mer (pga Farewell Tour till mat…) och att jag skulle tvingas ringa Capio och erkänna det. Att operationen kanske skulle behöva flyttas fram för att jag skulle hinna gå ner mer. Ni hör ju, det var hjärnspöken all over the place. Jag undrade ju igår om jag skulle vakna med mer jävlaranamma och det gjorde jag inte, men det kom när jag ställde mig på vågen!

Vikt: 118,6 (-1,4 kg sedan 191217)                       BMI: 40,6

Byst: 122 cm (kommer inte att ändras så mkt, pga fejk)

Midja: 115 cm

Mage: 126,5 cm

Rumpa: 133 cm (släng er i väggen, Beyoncé och Kim Kardashian!)

Lår: 76 cm

Vad: 45,5 cm

Överarm: 42 cm

Underarm: 32 cm

IMG_6430

Sjuk tanke att jag aldrig mer kommer att väga såhär mycket! Bra, men ändå en märklig tanke. Men det är inte roligt att se bilderna! Det är bara för att ha att jämföra med sedan, det är en fruktansvärt jobbig känsla att lägga upp dem nu.

Resten av dagen gick inte som planerat. Jag började med ”gröten” från iTrim och om jag inte haft bråttom iväg så hade jag nog kunnat få i mig den, men det gick inte. Så till frukost blev det en kopp te och vatten. Jag skulle iväg och träna med hundarna, men bilen betedde sig märkligt så fort vi kom ut på motorvägen, så jag ställde in träningen och åkte till Eva i Åby för att bli upphämtad. Mejlade Calle på Askling och bad att få hämta nya bilen idag, vilket gick bra. Hos Eva gav jag mig först på en blåbärsshake och den var… Blä! Den blev lite bättre när jag hade i mer vatten än vad som stod på påsen. Sedan kom Anders och vi åkte och hämtade nya bilen. Jag bara älskar den! Rue heter hon, efter Rue i ”Hunger Games”. =)

IMG_6394

Till lunch blev det paella och den var helt okej, faktiskt. Den ska jag nog stå ut med att äta fler gånger. Passade på att jobba en del innan det var dags för kvällens kurser, tyvärr hamnade dataväskan med min andra shake i fel bil och jag fick klara mig utan mitt andra mellanmål. Jag ska bättra mig imorgon.

När jag kom hem efter kurserna, hungrig och med lågt blodsocker – då stod Anders och lagade en köttfärssås som doftade himmelskt! Gissa om han fick sig en avhyvling som hette duga… Jag gjorde i ordning min svamppasta från Modifast och den var också helt okej, så det hela känns ju lite lovande. Jag måste dricka mer vatten imorgon, bara fått i mig ca 7,5 dl idag.

Så här dags om två veckor är jag nyopererad. Det är märkligt.